söndag 28 mars 2010

Berättelsen om Alex, Del 7

Elvira menar att det inte fanns något bra ställe att stanna för att hämta kaffe på vägen, så vi börjar med att ta en fika när vi kommit fram till Ikea. Tommy verkar vara på mycket gott humör och ställer massor av frågor till mig. Vem är jag, varifrån kommer jag, vad har jag gjort i livet, hur gay är jag egentligen på en skala. Jag har inget alls emot att svara för hon ställer sina frågor på ett trevligt och ärligt intresserat sätt. De andra verkar också nyfikna på mig, men Soda säger inte så mycket. Hon sippar på sitt kaffe, men verkar inte må så bra. Efter en stund mumlar hon något om att gå på toa och försvinner iväg.

”Varför kom hon egentligen med”, undrar Elin. ”Hon gillar ju inte ens att gå på Ikea.”
”För att hon måste spana in Alexandra förstås”, säger Elvira surt. ”Annars kanske nån annan hinner före.” Therese gapar och skrattar.
”Ellie, så där kan du väl inte säga”, utropar hon.
”Fast hon har ju en poäng”, säger Tommy och fnissar förtjust.
”Fast Soda verkar vara i dålig form idag. Hon orkar nog inte ens flirta” säger Anna och slänger en blick mot damernas där Soda försvunnit in. ”Tur för dig Alex”, lägger hon till och ler.
”Hon skulle ha stannat hemma”, säger Elvira. ”Hon kommer inte direkt vara till någon hjälp att bära upp möbler för trappor.”
”Det är lugnt, det fixar vi ändå”, säger Tommy och tömmer sin kaffekopp. Jag tror henne. Förmodligen kan hon bära upp hela sängen för trapporna själv, för hon verkar läskigt stark. Vi väntar fem minuter, men Soda syns inte till.
”Jag går och kollar läget”, säger Tommy och reser sig. Vi andra diskuterar en stund om vi ska gå igenom hela varuhuset eller nöja oss med bara möbelavdelningen.
”Jag vill se all inredning och växterna och tavlorna. Det är ju det som är roligast”, säger Elin.
”Ja, men då tar vi hela varvet”, säger Elvira. ”Kanske finns det till och med något där som jag kan ha råd med.” Tommy drar ut stolen bredvid henne och sätter sig igen.
”Hörrni, hon verkar inte må så bra, så jag stannar hos henne en stund. Gå ni så kommer vi efter sen.”

Elin och Therese tar mycket lång tid på sig att bestämma vilken byrå de ska ha. Vi lämnar dem kvar medan Anna och Elvira går med mig till sängavdelningen.
”Vad tror du om den här”, säger Anna och lägger sig i en gigantisk säng med stora trägavlar och sträcker ut armar och ben över hela sängen.
”Jättefin, men den är nog större än själva rummet”, säger jag. Anna fnittrar.
”Men den är väldigt skön. Kanske jag borde köpa den själv.”
”I så fall får du hitta någon annan att bära upp den för trapporna”, säger Elvira och ler. Hon tar upp sin kamera ur handväskan och tar en bild på Anna. Jag hittar en vanlig tråkig säng som är 105 cm bred och skriver upp i vilken hylla på lagret man kan hitta den. Lyxen får vänta.
”Men blir det inte lite trångt när du får napp på krogen”, säger en röst bredvid mig. Soda har tydligen vaknat till liv. Hon ser fortfarande rätt blek ut men hon flinar där hon står bredvid mig. Jag kan inte hjälpa att önska att hon kunde stanna på toaletten ett tag till.

.

4 kommentarer:

Ragnhild sa...

Kan hon inte stöta på Jenny på Ikea. Eller utanför eller nåt. Eller så kan de krocka med henne på parkeringen =)

Anonym sa...

Jag håller med Ann. Det ska vara lite ovisst och öppet i början. Det får inte gå för fort. Jag vill ha rekordmånga kapitel!! = P

mademoiselle sa...

Jag är också för att det är flera lösa trådar i berättelsen, som knyts ihop mot slutet...

Berättelsen här om Alex börjar bra och nu får den upp farten, får en känsla av att 5fs skribent har många goda ideer själv på vilken väg pennan ska vandra. (Utan att förringa kommenterarna :))

Fem flator sa...

Skribenten? Är det jag? Det låter som någon höjdare på DN. =)

Nej, jag vet sällan hur historierna ska sluta medan jag skriver dem och jag är glad för alla inspirerande kommentarer och förslag på fortsättning.

Ovisst och öppet var det ja... =)

Skorpan