Att falla för Amanda: Del V

Jag gick inte in på Amandas rum mer efter det. Tre veckor gick och vi såg bara varandra på håll och undvek att se på varandra under möten. En kväll när jag satt sent och jobbade över fick jag ett mail av Amanda: ”Kan du komma till mitt rum en stund”, var det enda som stod.
Jag förstod inte vad hon ville, men jag gick i alla fall dit och knackade på.

”Hej, kom in”, sa Amanda som satt i sin stol framför datorn. Jag gick in, men satte mig inte i besöksstolen där jag alltid brukade sitta när vi pratade utan stod kvar, lutad mot väggen innanför dörren. Amanda tittade på mig. Sedan tittade hon ner igen. Och sedan tittade hon på mig igen. Hon bet sig i läppen.
”Förlåt”, sa hon. Jag svarade inte. Hon svalde. ”Jag känner mig rätt förvirrad just nu. Jag vet inte vad som är rätt och vad jag borde göra. Jag borde inte ha dragit in dig i min röra. Jag hade bara lite svårt att låta bli dig. Jag tror aldrig jag har känt mig så dragen till en annan människa förut.” Jag kunde inte låta bli att le lite.
”Amanda, jag föll för dig redan första gången jag såg dig”, sa jag. ”Och jag tycker bara mer och mer om dig varje dag.” Hon log kort men såg samtidigt plågad ut. Hon reste sig och kom fram till mig och tog min hand..
”Du är så…”, började hon, men hon verkade komma av sig. Hennes tumme smekte min handrygg sådär igen, som den hade gjort förra gången. Hon såg på mig och stod så nära mig nu att jag kände mig alldeles knäsvag. Jag vet inte vad hon hade tänkt säga eller göra egentligen, men nu kände jag hennes händer om min midja och vi kysstes igen, ännu hetare än förra gången. Den här gången slutade hon inte. Hon kysste mig som om hon också väntat hela sitt liv på den här kyssen och hennes händer smekte min rygg och min rumpa. Sedan slutade hon kyssa mig och lade försiktigt en hand på mitt ena bröst. Hon såg lite generad ut.
”Jag har drömt om att ha dina bröst i mina händer”, sa hon. ”Jag har aldrig haft en annan kvinnas bröst i mina händer förut. Men det känns bra.” Jag kände mig mer upphetsad än någonsin. Helst ville jag bara ta med mig Amanda hem, dra av hennes kläder och älska med henne hela natten. Men det gick ju inte, för hon skulle förstås hem till sin pojkvän. Det var då jag vaknade till och insåg vad jag höll på med. Jag släppte henne och tog ett steg tillbaka.
”Amanda, vad vill du mig? Jag vill inte bli älskarinna till en tjej med pojkvän.” Hon såg med ens sorgsen ut igen.
”Jag.. vet inte… jag måste få tänka lite.”
”Älskar du honom”, undrade jag. Hon vred på sig.
”Älskar är ett stort ord”, sa Amanda. ”Men jag tycker jättemycket om honom. Han är en bra kille. Snäll. Och han skulle säkert bli en bra pappa en dag.” Jag rynkade pannan.
”Vet han om att du inte älskar honom”, undrade jag.
”Alltså.. vi är inte… han är inte alls som du. Han är mer praktisk och pratar inte så mycket om känslor. Jag har väl egentligen heller aldrig varit så mycket… eller.. Det är klart att jag har tänkt på det ibland, hur det skulle vara att känna kärlek som är så stark och passionerad, men samtidigt vet jag att jag har det rätt bra och.. jag har egentligen aldrig trott det skulle kunna bli annorlunda. Förrän jag träffade dig. Du har vänt upp och ner på mig totalt. Det är till och med lite läskigt för jag känner inte igen mig själv. Jag visste inte att jag kunde känna så starkt” Hon tittade på mig igen. ”Låter det konstigt? Förstår du vad jag menar?”
”Jag tror det”, sa jag. Sedan gick jag ut från Amandas kontor och hem till min lägenhet där katten Poco Loco väntade på mig. Poco och jag satte oss i soffan och jag strök hennes päls medan jag berättade för henne om Amanda. ”Vad tycker du Poco? Vad ska jag göra”, undrade jag. Men Poco sträckte bara ut sig och ville bli kliad på magen och kom inte med några vettiga råd alls.