Att falla för Amanda: Del I

Den första gången jag såg Amanda var när jag besökte mitt nya jobb på försäkringsbolaget. Det var en vinter för två år sedan och jag skulle gå på en utbildningsdag för personalen med mingel efteråt. Jag skulle egentligen inte börja jobba förrän en vecka senare, men chefen tyckte att det var viktigt att jag kom på utbildningen. Därför hade jag tagit ledigt från mitt gamla jobb och satt nu tillsammans med mina nya arbetskamrater runt ett långbord i företagets konferensrum. Säkert 40 personer hade de lyckats klämma in i salen. Jag granskade nyfiket mina kollegor. De flesta var unga tjejer, men det fanns också några äldre damer och några enstaka killar.

En tjej satt inte vid bordet med oss andra utan på en stol vid väggen. Hon hade långt blekt hår och mörka ögon och hon skrev i en bok som hon hade i knäet. Hon var lång, snygg och perfekt klädd. Jag känner mig alltid lite obehaglig till mods i närheten av sådana människor. Kanske är det för att jag gör felet att jämföra mig med dem och känner det som att jag själv blir kort och ful.

När chefen var klar med sin informationt var det dags för mat och mingel. Jag lade märke till att det inte verkade helt fel att vara man på en kvinnodominerad arbetsplats. Kvinnorna liksom flockades runt männen så att det såg ut som de hade små harem med sig. Den långa snygga tjejen minglade inte så mycket utan verkade mest springa runt och ordna saker eller prata i telefon.
”Vad jobbar hon med, som måste springa runt sådär hela tiden”, frågade jag damen bredvid mig. Damen vred sig för att se vem jag talade om.
”Det där är Amanda. Hon är chefens högra hand. Hon bokar in alla hans möten och fixar hans biljetter och allt sånt där. Det är hon som har ordnat konferensen också.”
Jag tittade på klockan och insåg att jag skulle vara tvungen att gå för att hinna tillbaka till kvällsmötet på min gamla arbetsplats. Jag gick till chefen och sa hejdå och skulle just gå ut ur lokalen när Amanda dök upp bredvid mig.
”Har du något passerkort”, frågade hon. ”Annars kommer du nämligen inte ut genom porten därnere.”
”Jaha. Nej, det har jag inte”, sa jag.
”Men då åker jag med dig ner”, sa Amanda och så steg vi in i hissen. Vad vi pratade om på vägen ner minns jag inte riktigt men jag minns känslan av att stå bredvid Amanda. Det var inte alls den där obehagskänslan som långa snygga människor brukar ge mig. Nej, Amanda sände ut helt andra signaler: vänlighet, omtänksamhet och öppenhet. Men något som intresserade mig mer var den där hemlighetsfulla glimten jag såg i hennes ögon. Jag började tro att Amanda inte bara var chefens högra hand, som sprang runt och gjorde som hon blev tillsagd. Nej, Amanda hade förmodligen en stark egen vilja, humor och ett spännande liv utanför det här kontoret. Det var något mer också. När hon släppt ut mig genom porten och jag gick längs trottoaren började jag fundera på vad hon egentligen hade där att göra. Precis som jag ibland funderade på om jag själv verkligen passade in på ett kontor.