Ibland möter jag henne på gatan på kvällen Del III

Nicky och jag ses på lördagen och jag kan inte låta bli att berätta att jag brukar möta Samantha på vägen hem från jobbet. Nicky får den där glimten i ögat och vilar hakan i handen när hon tittar på mig.
”Du är ganska fascinerad av henne, eller hur”, säger hon. Jag blir generad och tittar ner i bordet.
”Jo…”, mumlar jag.
”Men du, det var några från inspelningen som skulle gå ut och äta ikväll. Samantha skulle också med. Jag sa att jag var upptagen, men vi hinner nog dit”, säger Nicky entusiastiskt och fäller upp mobilen för att meddela vår ankomst. Jag skrattar.
”Ja, varför inte? Och du? Har du siktat in dig på huvudrollsinnehavaren?”
”Huvudrollsinnehavaren? Det är ju jag”, säger Nicky och blinkar. Ibland vet jag inte när hon skojar och när hon menar allvar, men jag har nog fått uppfattningen av att det är Jörgens karaktär som har mest plats i filmen.

När vi kommer in på den grekiska restaurangen känner jag mig med ens illa till mods. Tänk om Samantha förstår att det är för hennes skull jag är där? Jag känner inte ens de här människorna som sitter runt bordet och dricker öl. Jörgen lyser upp när han får syn på Nicky och han fixar genast två stolar till. Nicky tar den ena och kör smidigt in den mellan Jörgen och Samantha innan hon sätter sig och direkt fångar hela sällskapets uppmärksamhet. Jag klämmer in mig på Samanthas vänstra sida. Hon ser vacker och farlig ut ikväll, men när hon ler mot mig känner jag mig genast bekväm. Hon vänder sig mot mig så att hon nästan sitter med ryggen mot Nicky.
”Hur går det”, frågar jag henne.
”Det går bra. Riktigt bra. Vi håller till och med tidsplanen än så länge. Jag hann aldrig fråga vad det är du arbetar med?”
”Jag äger ett café, på Götgatan. Café Mimmi heter det.”
”Aha. Där har jag nog varit någon gång. Är det inte det med alla böckerna?”
”Jo, det stämmer.” Det är en underlig känsla att Samantha har varit inne på mitt café. Tänk om jag hade varit där då. Då hade vi kanske lärt känna varandra tidigare.
”Men varför heter ditt café Mimmi, när du heter Dora?” Jag ler åt frågan.
”Mimmi var min mormor. Hon hade caféet förut. Och de flesta av böckerna på väggarna är faktiskt också mormors. Hon älskade att läsa och samlade på sig varenda bok hon kom åt.”
”Då har vi något gemensamt. Är det några bra böcker då?” Jag nickar.
”Jag har några favoriter. Du får komma förbi så ska jag visa dig.” Samantha nickar också.
”Då gör jag det. Men nu måste jag faktiskt gå. Barnvakten ska hem om en timme.”
”Så du har barn”, säger jag förvånad.
”Ja, en treårig son. Han heter Axel.” Jag nickar och kommer inte på något mer att säga. ”Det var i alla fall trevligt att se dig igen Dora”, säger Samantha innan hon vinkar hejdå till sällskapet och försvinner. Jag blir kvar att äta grekiskt med en bunt okända kameramän.