Sarahs jul, Del 17

Sarah njöt av att känna solen i ansiktet medan Klara stod bakom henne och skjutsade fram henne över den gnistrande snön på Farmor Gretas spark.
”Går det bra?”
”Ja, det går fint för mig, men jag sitter ju bara. Hur går det för dig?”
”Skitbra. Vilket glid! Där framme är det.” Den lilla isiga vägen slutade vid toppen av en backe som ledde ner till en äng nedanför. Klara bromsade in och hoppade av sparken vid backens topp. Oskar och Milla kom uppför slänten med röda kinder. De drog Melker och Matthias bakom sig i varsin pulka. Sarah log. Milla var verkligen söt i den där öronlappsmössan.
”Åh, avlösning!” Oskar lade sig ner i snön och bara pustade.
”Ja, en timmas dragning av pulka uppför backe tar på en”, sa Milla och satte sig bredvid honom i snön.
”Sarah, du kan åka med mig”, tyckte Melker.
”Jag är ledsen, Melker, men jag har gjort illa foten, så jag kan nog inte komma uppför backen igen.” Oskar var genast på fötter.
”Men så kan vi inte ha det. Ett åk måste du få åtminstone! Åk du ner med Melker så drar jag upp sig sen!” Sarah skrattade.
”Tack, men jag är nog lite tyngre än Melker…”
”Det är lugnt”, sa Milla. ”Oskar är stark som en oxe.”
”Ja! Gör det, Sarah!” Klara drog fram pulkan till henne och klappade uppmanande på sitsen.
”Haha. Okej då. Jag är inte den som är den.” Hon satte sig i den röda plastpulkan. Den verkade i alla fall stabil.
”Kom och sätt dig här framför då, Melker”, sa Oskar och lyfte i honom framför Sarah, Sedan drog han fram pulkan till backens topp. Sarah skrattade. Det pirrade lite i magen fastän backen verkade vara ganska snäll.
”Är ni beredda?” Klara knuffade henne i ryggen utan att vänta på svar och så var de iväg. Det var en härlig känsla. Hon borde nog åka pulka oftare. Men på bara några sekunder var åkturen över och när hon vände sig om såg det väldigt långt ut att gå upp igen. Oskar kom nerför backen med Matthias i knäet. Han kom säkert tjugo meter längre, men sen var han ju lite tyngre också. Milla sprang nerför backen och Oskar lämnade över Matthias pulka till henne. Han vände sig till Sarah.
”Och nu bär det uppåt igen. Nästan lika fort…Men du får gå Melker. Du kan behöva bli lite varm ändå.” Sarah kände sig rätt fånig. En vuxen kvinna som blir dragen uppför pulkabacken. Milla skrattade också lite åt henne där hon gick bredvid.
”Så, är du nöjd med ditt åk”, undrade Klara.
”Det var ett riktigt superåk. Nu lämnar jag nästa till dig.”
”Härligt! Nu kör vi Melker!” Hon hoppade i pulkan medan Sarah haltade tillbaka till sin spark och satte sig. Sekunden därpå försvann de utför backen.
”Hur känns foten idag”, undrade Milla.
”Lite bättre tror jag.”
”Bra. Var är de andra?”
”De är ute och går. De skulle förbi någon bondgård och hämta ägg till våfflorna tror jag,”
”Aha. Hos Bodil. Det är bonden lite längre ner på ön. Du…”
”Mm?”
”Jag börjar bli lite trött. Vad säger du om att jag kör dig tillbaka till huset?”
”Jo.. Gärna det.” De tittade utför backen. Efter någon minut var Klara uppe på krönet igen.
”Puh. Min kondition är inte vad den har varit.” Sarah log.
”Du, jag har fått erbjudande om lift tillbaka till huset.”
”Va, ska du in igen redan?” Klara borstade snön från byxorna.
”Ja, det blir lite kallt när man inte rör sig.”
”Det förstås. Men jag kan köra tillbaka dig om du vill?”
”Nej, men det kan jag göra”, sköt Milla in. ”Jag orkar ändå inte åka mer pulka nu.” Klara verkade tveka.
”Okej. Jag åker några gånger med Melker bara då, så kommer jag sen.”
”Ja, det är klart du ska! Åk så mycket du orkar. Jag klarar mig, jag lovar. Milla är säkert en bra chaufför.”

Och så lämnade de backen bakom sig.