Sarahs jul, del 9

Utanför matsalens stora fönster hade snöflingor börjat singla ner. Morbror Oskar och Klaras mamma hade slagit sig ned vid den ena sidan av bordet och Sarah satte ner sin silltallrik bredvid dem. Milla slank snabbt ner på platsen mittemot henne.
"Så du äter sill? Jag har aldrig förstått mig på det." Sarah tittade på hennes tallrik som istället var full av varmrökt lax. "Bäst du äter ordentligt", fortsatte Milla. "För i eftermiddag är det dags för Långa Julpromenaden."
"Jaså? Är det någon tradition ni har?"
"Ja, dagen innan julafton äter vi alltid middag nere på Värdshuset. De har en jättestor buffé där. Och för att vara värda all maten brukar vi gå dit. Det är nog två mil dit tror jag. Men du kanske inte är mycket för att promenera?"
"Jodå, jag kan gå hur långt som helst."
"Okej, annars kan du ta bilen med mamma och Greta." Klara anlände med fullastad tallrik och drog ut stolen bredvid Milla.
"Ska du promenera till Värdshuset, Klara?"
"Jag vet inte, vill du det?"
"Absolut!"
"Ja, men då får jag väl gå jag med."

Snön föll fortfarande när sällskapet svängde ut på stora vägen för att börja vandringen mot Värdshuset. Klaras mamma och pappa gick först och drog upp ett rejält tempo. Oskar och Milla kom efter och drog Melker i en pulka bakom sig.
"Vi genar väl över ängen", undrade Klaras pappa. "Kommer du fram med pulkan där Oskar?" "Det går nog bra."

Bilvägen var uppkörd, men på ängen låg snön orörd och djup. Sara trampade efter de andra och på sina ställen gick snön upp till hennes knän. De hade hunnit halvvägs över ängen när hon plötsligt kände hur marken försvann under henne. Oskars armar tog tag i henne och drog henne tillbaka upp på stigen.
"Helvete. Det har ju grävt nytt dike här i höstas. Hur gick det?"
"Bra... Fast min fot gör lite ont."
"Kan du stödja på den?" Sarah lutade sin vikt på höger kängan och grimaserade.
"Aj. Inget vidare."
"Vi får hjälpa dig hem igen."
"Jag kan göra det", sa Milla. "Så kan jag titta närmare på foten sen. Tror du att du klarar att ta dig hem om jag stödjer dig?"
"Javisst."
"Fint. Gå vidare ni. Vi klarar oss."