Sarahs jul, Del 19

Det hade blivit en lång dusch och på vägen tillbaka till sitt rum hörde hon röster nerifrån hallen. De andra var redan tillbaka från promenaden. Sarah drog snabbt på sig kläderna och lindade handduken om sitt blöta hår. Då knackade det på dörren.
”Kom in", ropade hon. Dörren öppnades och Klara tittade in.
”Vad länge du duschade.”
”Ja.. Jag blev lite kall så det var så skönt att värma sig.” Sarah lutade sig fram och torkade håret.
”Aha. Stackare.” Klara satte sig ner på sängen och pillade på överkastet. ”Gillar du henne?” Sarah hoppade till.
”Vem?”
”Milla.”
”Javisst. Hon verkar väldigt trevlig.” Klara himlade med ögonen.
”Jag menar om du är attraherad av henne. För bara så du vet är hon intresserad av män. Hon hade en kille förut. Axel tror jag han hette.”
”Jaha.”
”Milla är supertrevlig, jag vet. Hon är en sån där person som kommer överens med alla…”
”Okej, jag förstår din poäng.” Sarah log ansträngt. Hon förstod inte alls Klaras poäng. Det var inte första gången hon påpekade för Sarah att någon var straight. Vad var hon orolig för? Att Sarah skulle skämma ut henne inför hennes vänner och nu hennes släkt?”
”Jag vill bara inte att du ska bli besviken.”
”Ingen fara. Ska vi gå ner och hjälpa till med våfflorna?”
”Japp. Det gör vi.” De reste sig och gick ut ur rummet och nerför trappen under tystnad.

I köket var Milla och Greta redan i full gång med att göra smeten till våfflorna. Sarah kunde inte hjälpa att le när hon såg henne. Hon hoppades att Klara inte märkte det. Greta tittade upp på klockan på väggen.
”Oh, vad mycket hon är. Vi måste ju vara klara med våfflorna till Kalle Anka börjar!”

Sarah insåg plötsligt att det var julafton. Den nya miljön och de nya människorna hade fått henne att glömma det. Hennes tankar hade mest varit sysselsatta med Milla sedan hon kom till huset. Och nu var det julafton. Hennes föräldrar satt väl på något hotell någonstans och kanske gav de varandra någon julklapp de hade hittat i någon främmande stad. Borde hon ringa dem? Nej, de fick ringa. Hon kände i byxfickan. Hennes mobil var inte där. Hade hon glömt den på rummet?

”Ni kan väl duka”, hörde hon farmor Gretas röst. ”Kan du ta tallrikarna där i skåpet, Sarah?”
”Javisst.” Hon gick fram till det stora träskåpet och lyfte ner en stor trave tallrikar. Då kände hon hur något rörde sig i hennes ficka. Hon såg hur Milla snabbt vände sig om och fortsatte packa upp våffeljärnet ur kartongen. Hon bar in tallrikarna i matrummet och satte ner dem på bordet. Sedan kände hon i fickan och fiskade upp sin mobil. ”1 nytt meddelande” stod det på skärmen. Hon öppnade det och läste: Jag hittade den på golvet i badrummet. Nu har du mitt nummer.

.