Berättelsen om Alex, Del 8

Det är eftermiddag när skåpbilen svänger in på vår gata igen. Vi har redan lämnat byrån hos Elin och Therese och nu kommer snart det spännande ögonblicket då vi får se om sängen går att kånka upp för trapporna. Elvira backar smidigt in i en lucka framför porten och jag kastar en blick mot caféet i bottenvåningen. Jag tycker mig skymta det randiga förklädet, men personen som bär det är lång och smal. Nu kommer han fram till fönstret och plockar bort två kaffekoppar från bordet. Förmodligen är det Markus, han som var sjuk förut. Jag ser att Soda också spanar mot caféet och jag kan inte låta bli att undra vad hon tänker. Känner hon Jenny? Kanske har hon försökt stöta på henne förut? Kanske var det därför Jenny varnade mig, för att hon hade upplevt det själv. Kanske har Soda till och med lyckats och fått med henne hem? Av någon anledning känns det inte sannolikt, men jag vet inte vilken smak Jenny har när det gäller tjejer. Soda däremot verkar intressera sig för feminina tjejer. Tyvärr verkar hon ha räknat in mig där. På vägen från Ikea har jag fått tusen flirtiga frågor som jag försökt att svara trevligt och artigt på utan att samtidigt verka vilseledande. De andra hjälper mig inte alls. De verkar snarast roade. Jag andas ut när Elvira slår av motorn och drar snabbt upp dörren. Jag drar upp skjutdörren så de andra kan hoppa ut medan Elvira öppnar de stora dörrarna där bak. Hon och Tommy stiger in i bilen för att dra ut sängen. Den ser inte så stor ut när den står i lastutrymmet, men när vi lyfter ut den för att ställa ner den på gatan känner jag att den är tung.

Inne i huset får Tommy och Therese gå längst ner i trappen och ta den tyngsta bördan. Det går inte fort. Vi tar en halv våning och sedan vilar vi. Jag känner stor tacksamhet till de här människorna som inte ens känner mig, men som hjälper mig ändå. Soda hjälper inte till med sängen, men går efter oss och bär papperskassarna med Annas hushållsinköp i. Visserligen är det rätt trångt i trappen ändå, men jag får mer och mer känslan av att hon inte är något man lutar sig mot i stormen.

Fyra trappor senare står sängen utanför Annas dörr och vi pustar ut, medan hon öppnar låset.
”Dagens träningspass”, ler Tommy och skakar loss mjölksyran från armarna.
”Tack så jättemycket”, säger jag till alla flickor som står i trapphuset. ”Jag vet inte vad jag ska göra för att tacka er. Jag kanske kan börja med att bjuda på en pizza eller något?”
”Åh, pizza.. Man är faktiskt rätt hungrig nu”, erkänner Therese.
”Pizzerian är inte jättebra”, säger Anna. ”Men de grillade mackorna på caféet är riktigt goda.”
”Ännu bättre”, säger Tommy. ”Hepp hepp. Nu bär vi in den här så vi får äta sen!”

.