Berättelsen om Alex, Del 9

Jag mår nästan lite illa när jag går in genom dörrarna till GREAT Ads. Det är som om hela min kropp försöker säga till mig att jag inte borde vara där. Men jag försöker tänka framåt och trotsar nervositeten och illamåendet genom att ta ett par säkra steg fram till disken och le mot receptionisten Christin. Hon ber mig vänta lite och strax därpå kommer min teamledare Stefan, en kille i 40-årsåldern med glasögon och tunt hår, och presenterar sig. Hans fasta handslag och vänliga uppsyn lugnar mig något. Han tar med mig ut till det han kallar Vardagsrummet där resten av gruppen sitter och äter frukost i fåtöljer vid små runda bord. Jag får skaka hand med alla i teamet. Jag räknar till tio personer och jag försöker lägga deras namn på minnet. De jag ska börja arbeta tillsammans med heter David, Angela och Carolin och de sitter vid samma bord. Angela pekar åt mig att slå mig ner hos dem.

”Jag är jätteglad att du kommer”, säger hon. ”Vi är alldeles överhopade av jobb just nu.” Jag märker direkt att Angela är en sån där superenergisk kvinna som förmodligen orkar hur mycket som helst. Jag skulle gissa att hon är runt 45 år och hon klär sig i mycket starka färger fastän de får hennes hy att se ännu blekare ut. David är yngre. Han skulle nog kunna vara i min egen ålder. Han är Art Director och står för det bildmässiga i projekten. Där han sitter i fåtöljen gör han inte mycket väsen av sig. Han ler mot Angela medan hon pratar och han drar handen över sitt blonda, nästan snaggade huvud. Jag hoppas att han visar sig vara en trevlig person, för jag skulle gärna vilja lära mig mer om det han gör. Efter att ha suttit vid bordet en stund förstår jag varför David inte säger så mycket. Det är svårt att få någon syl i vädret när Angela väl har gått igång. Carolin ler och blinkar mot mig när Angela tittar bort. Jag ler tillbaka. Hon är faktiskt mycket vacker. Det är inte många människor jag brukar kunna säga det om, men hon har så rena vackra drag; en rak näsa som nästan ser ut som den vore utmejslad ur sten, intensiva blågröna ögon och det blonda håret uppsatt i en knut visar hennes långa nacke. Hon har små fina öron och från dem hänger några små fyrkantiga fransiga skapelser i brons. Det ser nästan ut som två små trasmattor.

Jag börjar känna mig ganska väl till mods, förutom den där lilla nervösa bollen som ligger och rullar i magen och oroar sig för att Marie ska dyka upp runt hörnet när som helst. Då hör jag plötsligt hennes namn nämnas bakom min rygg och jag lystrar till. Några kostymklädda killar hänger vid ett ståbord vid fönstret och försöker planera in något möte. Jag slappnar direkt av när jag uppfattar att Marie är borta och inte ska komma tillbaka förrän på fredag. Nu kanske jag kan koncentrera mig på att ta in mitt nya arbete istället. Jag vänder tillbaka uppmärksamheten till mitt eget bord igen. Några killar som sitter längre bort viftar till sig Angela och hon ursäktar sig och försvinner. David och Carolin verkar direkt sträcka på sig i sina stolar och Carolin hasar lite längre fram på fåtöljskanten och drar ner kjolen lite längre ner över låren innan hon lägger benen i kors igen och ser på mig.
”Jag tycker om dina örhängen”, säger hon.

.