tisdag 1 juni 2010

Berättelsen om Alex, Del 44

”Är allt bra med dig”, undrar Marie. Jag nickar och tar min kappa.
”Ja, förlåt men jag måste springa. Har lite bråttom”, säger jag och skyndar in i hissen. Marie ser bekymrat på mig medan dörrarna stängs. På vägen ner skäms jag. Jag har inte varit särskilt trevlig mot henne sedan jag började på GREAT Ads och efter vårt möte har jag undvikit henne så mycket jag bara kan. Jag vet inte vad jag ska säga till henne.

Tjugo minuter senare är jag hemma hos Lis. Jag känner mig lite nervös när jag ringer på, men när hon öppnar och ler mot mig känns allting bra. Jag får en kram och en grå katt kommer och stryker sig mot mitt ben.
”Jag tänkte att det var dags att du fick se hur jag bor. Vi har ju bara varit hos dig när vi jobbat.”
”Ja, eller snarare hos Anna. Det känns lite konstigt att inte ha en egen lägenhet. Jag har faktiskt tänkt att jag ska börja leta efter något eget nu.”
”Men du har det inte helt dåligt där eller hur?”
”Nej, verkligen inte. Anna är världens bästa lägenhetskompis, men jag saknar ändå att ha något som är bara mitt.”
”Jag förstår. Ja, här bor jag…” Jag följer efter Lis in i vardagsrummet. Där har hon tänt ljus på soffbordet och i lampetter på väggen. Hon har mycket saker: prydnader, tavlor, krukväxter… Jag kan inte låta bli att tänka på Maries lägenhet som hon hade i Nyköping. Jag har aldrig sett något så tomt. Väggarna var kala och hon hade inga växter alls. Det enda stället som var överbelamrat av saker var diskhon. Hon var inte intresserad av såna saker. Tvättade gjorde hon för det var viktigt för henne att vara välklädd på alla saker hon var iväg på. Jag minns att jag tyckte det var lite konstigt först, men sedan älskade hon med mig och då glömde jag allt annat. Lis röst får mig att landa i nuet igen. ”Och här är köket…”
”Vad mysigt det är. Du bor jättefint.”
”Tack.”

När vi slår oss ner vid bordet och börjar smutta på vårt vin känns det nästan som att jag är tillbaka på den där festen på Barriär, när jag var nyfiken på Lis och ville veta mer om henne. Vad hände sen? Jenny kom och Marie kom och mina tankar blev upptagna med så mycket annat. Under alla timmar Lis och jag har suttit och ritat bilder till sagan om Igelkotte har vi pratat mycket, men mest om boken. Jag älskar Lis påhittighet, humor och fantasi, men jag vet egentligen inte så mycket om henne.
”Berätta om dig”, säger jag. Hon skrattar.
”Var ska jag börja?”
”Från början.” Lis nickar och så berättar hon, om sin familj, sin uppväxt, sitt skrivande, sina vänner och flickvänner. Jag lyssnar och njuter. Det är en av de bästa kvällar jag haft på länge.

.

1 kommentar:

Sara sa...

Åh. Berättelsen går åt precis rätt håll, tycker jag =).