Berättelsen om Alex, Del 43

”När Sussi var i USA, kände du dig orolig nån gång då?” Jag lutar huvudet mot soffans ryggstöd och ser på Anna. Vi skulle kolla på nån tv-serie men mina funderingar har gjort att jag missat det mesta av handlingen.
”Hur menar du?” Hon sänker ljudet på tv:n och ser nyfiket på mig.
”Ja men, att hon kanske skulle träffa nån supersnygg amerikanska där, eller nån sexig kollega som..” Anna fnissar.
”Jag vet inte. Kanske att tanken flög förbi nån gång, men det var ju aldrig så att jag verkligen trodde det. Sussi har ringt och sms:at mig flera gånger om dagen och jag vet att jag kan lita på henne.”
”Men det är normalt, eller hur? Att känna så, när man verkligen gillar nån?”
”Inte vet jag”, skrattar Anna. ”Vad är det nu du sitter och klurar på?”
”Med Jenny, då kände jag mig aldrig orolig. Du vet, hon var på en massa fester hela tiden, och träffade massor av flator, och jag oroade mig aldrig det minsta för att hon skulle träffa någon snygging där.”
”Men du litade väl på henne?”
”I och för sig. Men det var inte det. Jag förstod det inte då, men nu inser jag att det nog var för att det skulle göra mig så mycket, ifall det hände. Jag skulle nog mest blivit glad för hennes skull.”
”Oj.”
”Ja. Du behöver inte säga nåt. Jag känner mig redan som ett pucko.”
”Jag skulle inte säga nåt. Jag känner mig lite skyldig själv.”
”Vad menar du?”
”Du var osäker redan från början och det var jag som sa att du bara skulle köra på.”
”Det var inte ditt fel. Jag tyckte det kändes så skönt att ha någon. Och Jenny.. Hon var så söt och snäll och omtänksam. Jag önskar verkligen att jag var helt galen i henne. Tänk vilket perfekt par vi skulle bli.”
”Jaa.” Anna skrattar. ”Det är verkligen synd.”

.