”Jag måste gå nu”, mumlade Lucy och gick med snabba steg ut genom dörren och bort från caféet. Medan hon gick genom stan och njöt av hur vårsolen värmde hennes kinder försökte hon förtränga mötet med boktjejen och istället koncentrera sig på vad hon skulle handla till middagen.
Det var inte förrän nästa morgon, när hon skulle packa gymkläderna i väskan som hon märkte det: skrivboken var försvunnen. Direkt tänkte hon på den påstridiga boktjejen. Men hur hade hon i så fall fått tag på boken? Kunde hon ha snott den ur Lucys väska medan de pratade? Det kändes inte som att de hade stått så nära varandra. Hade Lucy glömt den på bordet? Fast det hade hon aldrig gjort förut. Varför skulle hon ha gjort det nu? Kanske den föll ur väskan när hon plockade upp boktjejens papper. Lucy kramade ihop en tidningssida till en boll och kastade den mot returpappershinken. Vad skulle hon göra nu? Strunta i skrivboken och bara köpa en ny? Men hon kände sig orolig för den, som om hon hade lämnat sin baby nånstans på stan. Nu låg den någonstans och kände sig övergiven. Hon skakade på huvudet. Det är bara en sak. Den känner ingenting. Men ändå…
Lucy gick till gymmet och slamrade argt med vikterna i alla maskinerna. Sedan gick hon till tisdagscaféet på en onsdag. Hon gick fram till Angie i kassan och frågade om hon hade hittat någon skrivbok.
”Ja, det har jag. En lila? Ja, jag gav den till Felicia. Hon sa att hon visste vems det var.”
”Felicia?”, upprepade Lucy.
”Ja.. hon som brukar sitta där i hörnet och läsa, du vet.”
”Jo.. jag vet..”, mumlade Lucy. Hon kände sig arg. Den där boktjejen hade snott åt sig boken och läst den mot Lucys vilja. Hon gick med beslutsamma steg vidare längs gatan mot Söderstedts förlag och klev in i receptionen.
”Jag vill träffa Felicia.”
”Jaha, har du bokat en tid?”, undrade den leende receptionisten med sin konstgjort trevliga receptioniststämma.
”Nej, jag vill inte ha nån tid, jag vill bara ha tillbaka min bok.”
”Jaha.. är det ett manus du har skickat in?”, försökte receptionisten igen och Lucy såg hennes frågande ögon genom den leende masken.
”Nej. Kan du bara säga till henne att tjejen från caféet är här och vill ha tillbaka boken hon har tagit.”
”Jaha…”, sa receptionisten och gav nu upp alla försök både att försöka förstå och försöka le. ”Jag ska se om jag kan få tag på henne.” Hon gick bort till ett bord längre in i receptionen och lyfte luren på en telefon. Lucy såg hur hon pratade en stund med någon. Sedan kom hon tillbaka till Lucy igen.
”Felicia kommer ner om två minuter. Vill du inte sitta ner så länge?”
Lucy gick utan ett ord och satte sig i en fåtölj mittemot receptionsdisken. Strax därefter dök boktjejen upp i dörröppningen.
”Vilken överraskning. Angie berättade att vi hittade din bok förstår jag? Kom med upp till mitt kontor så kan vi prata lite”, sa Felicia och gjorde en gest mot hissen.
”Jag hinner inte prata. Jag skulle bara vilja ha tillbaka boken tack”, sa Lucy.
”Ja.. nu har jag den ju inte med mig ner..”, sa Felicia och log.
Fråga 4: Vad händer sen?
Andie 1: Felicia erbjuder sig att köra Lucy hem
Andie 2: Felicia och Lucy fastnar i hissen
Angelica 1: Felicia förför Lucy på kontoret
Angelica 2: Felicia bjuder ut Lucy på en dejt
Emma 1: Felicia säger att hon vill ge ut Lucys bok
Emma 2: En okänd snygging kommer in och stör mötet
Nisse 1: Det blir strömavbrott
Nisse 2: Lucy blir erbjuden jobb hos Felicia
söndag 29 mars 2009
tisdag 24 mars 2009
Berättelsen om Lucy, Del 3
Skrivandet flöt på bra idag, konstaterade Lucy. Det var en fin vårdag och solen värmde genom fönstret. Stämningen på caféet kändes trögflytande och sömnig och det passade henne. I det andra hörnet av caféet verkade boktjejen till och med ha somnat till lite. Hon hade suttit där och läst som vanligt, lutad mot väggen med benen utsträckta framför sig på bänken och en kudde bakom huvudet, men när solen kom runt hörnet och sken in genom fönstret och träffade hennes ansikte hade hon lagt ner boken i knät och slutit ögonen. Nu hade hon suttit sådär i tio minuter. Hon måste ha somnat tänkte Lucy. Hon sneglade mot boken i tjejens knä för att försöka se vad det var hon läste. Visserligen hade Lucy redan skrivit en novell om boktjejen, så hon behövde egentligen inte veta mer.
Det hade kommit helt naturligt eftersom boktjejen satt där troget varje tisdag när Lucy kom. Hon var som ett inventarium. Men Lucy kunde inte hjälpa att hon kände en viss nyfikenhet ändå. De flesta människor hon skrev om såg hon bara en gång så hon kunde lägga dem åt sidan sen, men boktjejen var ständigt närvarande. Lucy undrade om hon satt där alla andra dagar också, eller om det bara var på tisdagarna.
Det gick inte att se vad det var som låg i boktjejens knä, men det såg mer ut som A4-sidor än som än bok. Hon var rätt söt. När hon satt där och sov fick Lucy nästan lust att lägga en filt över henne och trycka en försiktig puss på hennes panna. Boktjejen ryckte till och vaknade och Lucy vände snabbt ner huvudet mot sitt skrivblock igen. Hon tittade på novellen och insåg att den var så klar som den kunde bli. Klockan var bara fyra, men solen såg lockande ut så hon bestämde sig för att gå hem lite tidigare så att hon kunde promenera genom stan.
Hon reste sig och började lägga ner sina saker i väskan. När hon vände sig om för att gå stötte hon ihop med någon och papper flög ut över hela golvet.
”Åh nej”, utbrast boktjejen olyckligt.
”Åh. Förlåt”, sa Lucy.
”Nej, nej, det är inte ditt fel. Jag såg mig inte för”, sa boktjejen och började plocka upp sidorna från golvet. Lucy hjälpte henne att samla in pappren, men det gick inte att avgöra i vilken ordning de hade legat.
”Inga sidnummer”, grimaserade boktjejen. ”Jag får försöka sortera dem på kontoret.”
”Kontoret”, utbrast Lucy förvånat innan hon hann hejda sig.
”Ja”, log boktjejen. ”Jag har faktiskt ett kontor. Även om man inte skulle kunna tro det eftersom jag mycket hellre sitter här och jobbar.”
”Jobbar”, upprepade Lucy frågande. Tjejen log igen. Hon började väl undra väl om Lucy bara kunde upprepa andra människors ord.
”Ja, jag arbetar på Söderstedts förlag här längre ner på gatan. Jag läser böcker av engelska författare. Jag sammanfattar dem och ger min rekommendation på om jag tycker de kan vara värda att översätta och ge ut på svenska.”
”Åh.” Lucy blev lite besviken. Hon hade skrivit ner en helt annan historia. Hon började fundera på om det gjorde något.
”Och du”, frågade boktjejen. ”Du brukar sitta och skriva?”
”Ja. Jo. Jag skriver.” Lucy insåg till sin fasa att hon hade hamnat i en konversation med en kontaktsökande människa. Hon började leta efter utvägar för att komma därifrån snabbt. Inget föll henne in.
”Vad skriver du då”, försökte boktjejen igen.
”Noveller”, sa Lucy. ”Noveller om människor jag ser.”
”Aha.” Boktjejen nickade intresserat. Lucy skulle just försöka klämma in ett ”hejdå” när boktjejen öppnade munnen igen: ”Publicerar du dem nånstans?” Lucy log åt tanken.
”Nej.”
”Men har du skickat in dem till något förlag?”
”Nej.”
”Varför inte?” Boktjejen tittade rakt på henne med sina nyfikna blå ögon och Lucy ansträngde sig för att inte vika med blicken och tittade lika ihärdigt tillbaka, som om det var hennes enda försvar.
”Jag skriver bara för mig.”
”Aha. Så dina texter är mycket privata då?” Lucy rynkade pannan. Privata? De var väl så långt ifrån privata som de kunde bli. De handlade aldrig om henne själv utan alltid om främmande människor som hon inte hade några band till på något sätt, människor hon bara hade sett i en halvtimme eller timme på ett café.
”Nej”, svarade hon bestämt.
”Så då låter du mig läsa dem", sa boktjejen nöjt.
”Läsa dem? Varför vill du läsa dem” undrade Lucy och ryggade tillbaka. Varför kunde den här människan inte bara lämna henne ifred?
Fråga 3: Vad händer sen? (Fem flator, nu med dubbelt så många alternativ! Rösta i enkätrutan ovan !)
Andie1: Lucy och boktjejen blir avbrutna av att ett ufo landar på torget
Andie2: Lucy går sin väg men märker att boken är borta när hon kommer hem.
Angelica1: Boktjejen kontaktar senare Lucy på Qruiser.
Angelica2: Boktjejen får inte novellerna och förföljer istället Lucy.
Emma1: Lucy lämnar novellerna till boktjejen. Hon kan väl få läsa dem om hon så gärna vill.
Emma2: De blir vittnen till ett rån av en bank på samma gatan som caféet
Nisse1: Lucy och boktjejen blir avbrutna av att en kines cyklar in genom dörren.
Nisse2: Lucy blir väskryckt men boktjejen springer efter tjuven.
Det hade kommit helt naturligt eftersom boktjejen satt där troget varje tisdag när Lucy kom. Hon var som ett inventarium. Men Lucy kunde inte hjälpa att hon kände en viss nyfikenhet ändå. De flesta människor hon skrev om såg hon bara en gång så hon kunde lägga dem åt sidan sen, men boktjejen var ständigt närvarande. Lucy undrade om hon satt där alla andra dagar också, eller om det bara var på tisdagarna.
Det gick inte att se vad det var som låg i boktjejens knä, men det såg mer ut som A4-sidor än som än bok. Hon var rätt söt. När hon satt där och sov fick Lucy nästan lust att lägga en filt över henne och trycka en försiktig puss på hennes panna. Boktjejen ryckte till och vaknade och Lucy vände snabbt ner huvudet mot sitt skrivblock igen. Hon tittade på novellen och insåg att den var så klar som den kunde bli. Klockan var bara fyra, men solen såg lockande ut så hon bestämde sig för att gå hem lite tidigare så att hon kunde promenera genom stan.
Hon reste sig och började lägga ner sina saker i väskan. När hon vände sig om för att gå stötte hon ihop med någon och papper flög ut över hela golvet.
”Åh nej”, utbrast boktjejen olyckligt.
”Åh. Förlåt”, sa Lucy.
”Nej, nej, det är inte ditt fel. Jag såg mig inte för”, sa boktjejen och började plocka upp sidorna från golvet. Lucy hjälpte henne att samla in pappren, men det gick inte att avgöra i vilken ordning de hade legat.
”Inga sidnummer”, grimaserade boktjejen. ”Jag får försöka sortera dem på kontoret.”
”Kontoret”, utbrast Lucy förvånat innan hon hann hejda sig.
”Ja”, log boktjejen. ”Jag har faktiskt ett kontor. Även om man inte skulle kunna tro det eftersom jag mycket hellre sitter här och jobbar.”
”Jobbar”, upprepade Lucy frågande. Tjejen log igen. Hon började väl undra väl om Lucy bara kunde upprepa andra människors ord.
”Ja, jag arbetar på Söderstedts förlag här längre ner på gatan. Jag läser böcker av engelska författare. Jag sammanfattar dem och ger min rekommendation på om jag tycker de kan vara värda att översätta och ge ut på svenska.”
”Åh.” Lucy blev lite besviken. Hon hade skrivit ner en helt annan historia. Hon började fundera på om det gjorde något.
”Och du”, frågade boktjejen. ”Du brukar sitta och skriva?”
”Ja. Jo. Jag skriver.” Lucy insåg till sin fasa att hon hade hamnat i en konversation med en kontaktsökande människa. Hon började leta efter utvägar för att komma därifrån snabbt. Inget föll henne in.
”Vad skriver du då”, försökte boktjejen igen.
”Noveller”, sa Lucy. ”Noveller om människor jag ser.”
”Aha.” Boktjejen nickade intresserat. Lucy skulle just försöka klämma in ett ”hejdå” när boktjejen öppnade munnen igen: ”Publicerar du dem nånstans?” Lucy log åt tanken.
”Nej.”
”Men har du skickat in dem till något förlag?”
”Nej.”
”Varför inte?” Boktjejen tittade rakt på henne med sina nyfikna blå ögon och Lucy ansträngde sig för att inte vika med blicken och tittade lika ihärdigt tillbaka, som om det var hennes enda försvar.
”Jag skriver bara för mig.”
”Aha. Så dina texter är mycket privata då?” Lucy rynkade pannan. Privata? De var väl så långt ifrån privata som de kunde bli. De handlade aldrig om henne själv utan alltid om främmande människor som hon inte hade några band till på något sätt, människor hon bara hade sett i en halvtimme eller timme på ett café.
”Nej”, svarade hon bestämt.
”Så då låter du mig läsa dem", sa boktjejen nöjt.
”Läsa dem? Varför vill du läsa dem” undrade Lucy och ryggade tillbaka. Varför kunde den här människan inte bara lämna henne ifred?
Fråga 3: Vad händer sen? (Fem flator, nu med dubbelt så många alternativ! Rösta i enkätrutan ovan !)
Andie1: Lucy och boktjejen blir avbrutna av att ett ufo landar på torget
Andie2: Lucy går sin väg men märker att boken är borta när hon kommer hem.
Angelica1: Boktjejen kontaktar senare Lucy på Qruiser.
Angelica2: Boktjejen får inte novellerna och förföljer istället Lucy.
Emma1: Lucy lämnar novellerna till boktjejen. Hon kan väl få läsa dem om hon så gärna vill.
Emma2: De blir vittnen till ett rån av en bank på samma gatan som caféet
Nisse1: Lucy och boktjejen blir avbrutna av att en kines cyklar in genom dörren.
Nisse2: Lucy blir väskryckt men boktjejen springer efter tjuven.
lördag 21 mars 2009
Dejt-ID-kortet
Hemma hos Angelica flödade som vanligt vinet och de lysande idéerna. Flatorna kom in på det intressanta ämnet ”onödiga dejter”. Vad som menas med det? Jo, de flesta av oss har varit ute på dejter och märkt att personen man dejtar har helt fel bild av en själv och man själv har helt fel bild av henne. Speciellt vanligt är det om två personer träffar varandra över nätet och inte vet så mycket om den andras tankar och vanor. Ibland kan det bli så illa att båda två bara önskar att dejten aldrig ägt rum.
”Kan man undvika det här på nåt sätt?”, undrade Angelica. Flatorna slog sina kloka huvuden ihop och kom fram till den perfekta lösningen: Dejt-ID-kortet! Ett kort där man ser allt det där man vill veta om personen redan innan dejten. Vi utvecklade ett standardformulär med olika alternativ, där man kan välja det som passar bäst in på en själv. Detta formulär kan man sedan använda som Dejt-ID-kort och lämna över till potentiella dejter eller klistra in på sin hemsida/Qruisersida så att alla kan se vem man är och vad man vill. Om man vill kan man också lämna över ett tomt formulär och be intressanta snyggingar fylla i sina uppgifter för att på det sättet avgöra om hon är värd att bjuda på en öl.
Skorpan, som kom försent till vår lilla tillställning, fick som straff bli testkanin för vårt Dejt-ID-kort. Hennes svar är färgade lila.
1. Det här är jag ute efter:
-Lite kul
-Ett seriöst förhållande
-Det beror på vad du är ute efter. Jag är anpassningsbar.
2. Så öppen är jag:
-Jag befinner mig i den mörkaste delen av garderoben.
-Jag har stuckit ut foten.
-Garderober är inte min grej. Jag har cellskräck.
-Frågar någon så svarar jag ärligt.
3. Min åsikt om att dejta nån annan samtidigt som dig:
-Det är aldrig fel att hålla alla dörrar öppna.
-Bara om de är snyggare än du.
-Nej, en tjej i taget räcker bra.
4. Mycket blyga tjejer är:
-Sött
-Sexigt
-Tråkigt
-Irriterande
5. Så många ex har jag:
-0
-1-2
-3-4
-5-…
6. Så många av dessa är jag osams med:
-0
-1-2
-3-4
-5-…
7. De två saker jag faller mest för: It´s in her….
-kiss
-hug
-touch
-bed manner
-eyes
-moves
-small talk
8. Såhär tycker jag om sex:
-Sex är underbart och ska has ofta med den jag är kär i.
-Sex är underbart med vem som helst.
-Det kan vara trevligt nån gång ibland.
-Sex är överskattat. Jag föredrar en god bok.
9. Om vi kommer ha sex på första dejten?
-Nix.
-Det beror på hur charmig du är.
-Det hoppas jag verkligen.
10. Det här är min åsikt om öppna förhållanden:
-En helt perfekt lösning för mig.
-Skulle kunna tänka mig att pröva.
-Vad är det för skitsnack? Vill du ha mig eller ej?
11. Om jag skulle kunna tänka mig att dejta en rökare?
-Absolut!
-Aldrig i livet!
-Bara om hon är jävligt sexig och lovar att sluta.
12. Om jag röker själv?
-Oh yeah.
-Bara vid festliga tillfällen. Titta det regnar. Vad festligt.
-Nej, jag brukar heller inte dricka klorin.
13. Om jag tränar?
-Så ofta jag bara kan.
-Då och då...
-Inte om ingen tvingar mig.
14. De skor jag skulle kunna ha på en dejt på stan:
-Sneakers
-Stövlar/stövletter
-Sandaler
-Gummistövlar
-Flip-flops
-Vandrarkängor
-Joggingskor
-Ballerinaskor
-Pumps
15. Fleecetröja på dejten säger:
-Jag är en avslappnad typ
-Jag har inte ansträngt mig för att göra mig fin för din skull
-Jag äger inga andra kläder
-Jag har ingen smak
16. Skjorta instoppad innanför byxorna är:
-Prydligt
-Sexigt
-Fult
-Osexigt
”Kan man undvika det här på nåt sätt?”, undrade Angelica. Flatorna slog sina kloka huvuden ihop och kom fram till den perfekta lösningen: Dejt-ID-kortet! Ett kort där man ser allt det där man vill veta om personen redan innan dejten. Vi utvecklade ett standardformulär med olika alternativ, där man kan välja det som passar bäst in på en själv. Detta formulär kan man sedan använda som Dejt-ID-kort och lämna över till potentiella dejter eller klistra in på sin hemsida/Qruisersida så att alla kan se vem man är och vad man vill. Om man vill kan man också lämna över ett tomt formulär och be intressanta snyggingar fylla i sina uppgifter för att på det sättet avgöra om hon är värd att bjuda på en öl.
Skorpan, som kom försent till vår lilla tillställning, fick som straff bli testkanin för vårt Dejt-ID-kort. Hennes svar är färgade lila.
1. Det här är jag ute efter:
-Lite kul
-Ett seriöst förhållande
-Det beror på vad du är ute efter. Jag är anpassningsbar.
2. Så öppen är jag:
-Jag befinner mig i den mörkaste delen av garderoben.
-Jag har stuckit ut foten.
-Garderober är inte min grej. Jag har cellskräck.
-Frågar någon så svarar jag ärligt.
3. Min åsikt om att dejta nån annan samtidigt som dig:
-Det är aldrig fel att hålla alla dörrar öppna.
-Bara om de är snyggare än du.
-Nej, en tjej i taget räcker bra.
4. Mycket blyga tjejer är:
-Sött
-Sexigt
-Tråkigt
-Irriterande
5. Så många ex har jag:
-0
-1-2
-3-4
-5-…
6. Så många av dessa är jag osams med:
-0
-1-2
-3-4
-5-…
7. De två saker jag faller mest för: It´s in her….
-kiss
-hug
-touch
-bed manner
-eyes
-moves
-small talk
8. Såhär tycker jag om sex:
-Sex är underbart och ska has ofta med den jag är kär i.
-Sex är underbart med vem som helst.
-Det kan vara trevligt nån gång ibland.
-Sex är överskattat. Jag föredrar en god bok.
9. Om vi kommer ha sex på första dejten?
-Nix.
-Det beror på hur charmig du är.
-Det hoppas jag verkligen.
10. Det här är min åsikt om öppna förhållanden:
-En helt perfekt lösning för mig.
-Skulle kunna tänka mig att pröva.
-Vad är det för skitsnack? Vill du ha mig eller ej?
11. Om jag skulle kunna tänka mig att dejta en rökare?
-Absolut!
-Aldrig i livet!
-Bara om hon är jävligt sexig och lovar att sluta.
12. Om jag röker själv?
-Oh yeah.
-Bara vid festliga tillfällen. Titta det regnar. Vad festligt.
-Nej, jag brukar heller inte dricka klorin.
13. Om jag tränar?
-Så ofta jag bara kan.
-Då och då...
-Inte om ingen tvingar mig.
14. De skor jag skulle kunna ha på en dejt på stan:
-Sneakers
-Stövlar/stövletter
-Sandaler
-Gummistövlar
-Flip-flops
-Vandrarkängor
-Joggingskor
-Ballerinaskor
-Pumps
15. Fleecetröja på dejten säger:
-Jag är en avslappnad typ
-Jag har inte ansträngt mig för att göra mig fin för din skull
-Jag äger inga andra kläder
-Jag har ingen smak
16. Skjorta instoppad innanför byxorna är:
-Prydligt
-Sexigt
-Fult
-Osexigt
torsdag 19 mars 2009
onsdag 18 mars 2009
Berättelsen om Lucy, Del 2
Varje morgon klockan nio steg Lucy ur sängen, fixade frukost och läste tidningen. Sedan gick hon antingen ut på en promenad eller tog en sväng till gymmet. I hennes mammas gamla dagböcker kunde hon se att mamman hade tränat nästan varje dag och ofta hade hon skrivit någon rad om hur bra hon mådde av det. Det var också hon som hade broderat den lilla tavlan med ordspråket ”En sund själ i en sund kropp” som hängde i Lucys kök. Lucy trodde inte att hon hade en sund själ. Hur hade personen tänkt som skrev det där ordspråket? Visst mår man bra av att träna. De där glädjeendorfinerna räcker i några timmar om man har tur. Kanske kan man blockera några av tankarna om livet tillfälligt och bedöva oron en stund, men så långt som att få en sund själ ville Lucy inte sträcka sig.
Efter träningen brukade Lucy handla något och gå hem och laga lunch. Och efter det bar det iväg till jobbet. Åtminstone hade Lucy valt att kalla det så. Hennes arbetsplatser bestod av fem olika caféer. Det var måndags-, tisdags-, onsdags-, torsdags- och fredagscaféet. Tre av dem var gaycaféer. De andra två var bara ställen som Lucy tyckte var mysiga ändå.
Klockan 14,00 denna tisdag började Lucys arbetsdag på hennes favoritgaycafé i Gamla Stan. Hennes vanliga bord i hörnet var ledigt och hon slog sig ner och plockade upp pennor och block ur väskan. Hon gick bort mot disken för att beställa en latte och på vägen dit tittade hon närmare på människorna som satt vid de andra borden. Vid fönsterbordet satt en kvinna ensam och tittade ut över torget. Kvinnan hade lila kjol, röda strumpbyxor, en grön scarf och en grön basker. Hur hade hon tänkt när hon satte på sig det där? Kugghjulen började snurra i Lucys huvud och hon visste att det här skulle bli den första personen hon skrev om idag. Hon kände sig nöjd när hon vände sig mot kassadisken och beställde sin latte.
Fråga 2: Vem börjar prata med Lucy på caféet?
Andie: Någon som gått i hennes parallellklass på högstadiet
Angelica: Cafétjejen bakom disken
Emma: En främling som är ny i stan
Nisse: Tjejen som alltid sitter på caféet med en bok
måndag 16 mars 2009
söndag 15 mars 2009
Grattis Malena
Det sägs att Malena Ernman är älskad av flatorna och har en hel flatfanclub efter sig när hon är ute och reser. Speciellt intresserade lär de vara av hennes snygga överarmar. Vi vet inte hur det är med det men vi älskar henne i alla fall. Därför tillägnas hon två filmklipp på Fem Flator, eller om det är flatorna som tillägnas två filmklipp med Malena? Fastän vi är mitt uppe i vårt homosexuella kysstema kommer nu en heterosexuell kyss på film. Känsliga flator varnas.
Självklart måste vi tillägna överarmarna ett klipp också, så att flatfancluben inte blir besviken. Vi har hittat ett där ni verkligen kan se musklerna i action.
Självklart måste vi tillägna överarmarna ett klipp också, så att flatfancluben inte blir besviken. Vi har hittat ett där ni verkligen kan se musklerna i action.
Berättelsen om Lucy, Del 1
Lucy tänkte ibland tillbaka på tiden i skolan: scheman, närvaro, tänkande, pratande och socialiserande på beställning. Hon hade aldrig passat in där och säkert skulle det vara likadant om hon började jobba någonstans. Andra människor förstod henne inte och hon ville inte tillbaka till den där känslan av utanförskap. Egentligen var det samma sak nu, för hon kände sig fortfarande annorlunda, men nu fick hon åtminstone vara det i fred.
Ingen i mataffären visste att det var något speciellt med henne. Om någon lade märke till henne skulle de tro att hon var en helt vanlig tjej som skulle handla på vägen hem från jobbet. Sedan skulle hon väl gå hem till sin pojkvän. Eller kanske till och med till sin man och sin son? Lucy var redan 28 år så hon skulle till och med kunna ha flera barn.
Hon såg människorna i butiken skynda runt med sina vagnar och plocka ner stora berg av varor i sina kundvagnar medan deras barn försvann iväg åt olika håll och stressen gjorde att de inte märkte några andra människor omkring dem. De körde runt med sina vagnar som de var i en helt annan värld där bara de själva och deras barn existerade. Det var vid sådana tillfällen som Lucy kände sig lättad. Hon skulle aldrig bli fråntagen sin sinnesnärvaro. Hon skulle aldrig behöva ge upp sitt liv för andra människors skull.
I hennes korg låg några färdigrätter och en påse frysta kanelbullar. Hon kände inte för att laga mat idag och förmodligen skulle hon inte göra det i morgon heller, så därför tänkte hon heller inte göra det. De där föräldrarna med de stora kundvagnarna, de skulle lasta in all sin mat och alla sina skrikande barn i sina stora fula bilar och köra hem för att sedan fortsätta stökandet med matlagning, diskning, nattande och allt vad det nu kunde vara tills de somnade av utmattning och de hade glömt varför de någon gång blev kära i varandra. Lucy skulle gå hem, värma sin färdigrätt i micron och sedan sätta sig i soffan och se på Grey´s anatomy.
Damerna på arbetsförmedlingen kallade Lucy för arbetssökande. Själv skulle hon nog hellre kalla sig arbetsundvikande. Det var inte heller så att Lucy behövde arbeta, för pengar hade hon inte alls ont om. Hennes föräldrar hade lämnat henne med mer pengar än hon någonsin kunde göra av med när de körde ut för en klippkant i alperna för 23 år sedan. Lucy förstod att arbete var en viktig del av de vanliga människornas vardag. Det tog upp nästan all deras tid och det gav dem mening i livet. Eller åtminstone gav det dem distraktion från att tänka på meningen. Människor behöver något att fylla sina dagar med och något att arbeta emot, annars blir de deprimerade. Det visste Lucy. Hon visste allt om att vara deprimerad. Ibland undrade hon om hon kanske ständigt var deprimerad, bara lite mer och lite mindre.
Men det hade blivit bättre i alla fall, sedan hon hade insett hur det fungerar: Tricket var att göra saker och inte få tid till att tänka för mycket. Människor mår definitivt inte bra av att tänka för mycket. Och börjar man ändå tänka på något, då ska man skriva ner det, för då tror hjärnan att man sparat tanken där så att man slipper ha kvar den i huvudet. Lucy hade inga problem med att fylla sina dagar numera.
Fråga 1: Med vad fyller Lucy sina dagar?
Emma: Hon går runt på stan och utför goda dåd
Angelica: Hon sitter på olika caféer och skriver noveller om människorna hon ser
Andie: Hon spenderar dagarna på Stadsbiblioteket
Nisse: Hon åker bussen på Ringlinjen runt runt
Ingen i mataffären visste att det var något speciellt med henne. Om någon lade märke till henne skulle de tro att hon var en helt vanlig tjej som skulle handla på vägen hem från jobbet. Sedan skulle hon väl gå hem till sin pojkvän. Eller kanske till och med till sin man och sin son? Lucy var redan 28 år så hon skulle till och med kunna ha flera barn.
Hon såg människorna i butiken skynda runt med sina vagnar och plocka ner stora berg av varor i sina kundvagnar medan deras barn försvann iväg åt olika håll och stressen gjorde att de inte märkte några andra människor omkring dem. De körde runt med sina vagnar som de var i en helt annan värld där bara de själva och deras barn existerade. Det var vid sådana tillfällen som Lucy kände sig lättad. Hon skulle aldrig bli fråntagen sin sinnesnärvaro. Hon skulle aldrig behöva ge upp sitt liv för andra människors skull.
I hennes korg låg några färdigrätter och en påse frysta kanelbullar. Hon kände inte för att laga mat idag och förmodligen skulle hon inte göra det i morgon heller, så därför tänkte hon heller inte göra det. De där föräldrarna med de stora kundvagnarna, de skulle lasta in all sin mat och alla sina skrikande barn i sina stora fula bilar och köra hem för att sedan fortsätta stökandet med matlagning, diskning, nattande och allt vad det nu kunde vara tills de somnade av utmattning och de hade glömt varför de någon gång blev kära i varandra. Lucy skulle gå hem, värma sin färdigrätt i micron och sedan sätta sig i soffan och se på Grey´s anatomy.
Damerna på arbetsförmedlingen kallade Lucy för arbetssökande. Själv skulle hon nog hellre kalla sig arbetsundvikande. Det var inte heller så att Lucy behövde arbeta, för pengar hade hon inte alls ont om. Hennes föräldrar hade lämnat henne med mer pengar än hon någonsin kunde göra av med när de körde ut för en klippkant i alperna för 23 år sedan. Lucy förstod att arbete var en viktig del av de vanliga människornas vardag. Det tog upp nästan all deras tid och det gav dem mening i livet. Eller åtminstone gav det dem distraktion från att tänka på meningen. Människor behöver något att fylla sina dagar med och något att arbeta emot, annars blir de deprimerade. Det visste Lucy. Hon visste allt om att vara deprimerad. Ibland undrade hon om hon kanske ständigt var deprimerad, bara lite mer och lite mindre.
Men det hade blivit bättre i alla fall, sedan hon hade insett hur det fungerar: Tricket var att göra saker och inte få tid till att tänka för mycket. Människor mår definitivt inte bra av att tänka för mycket. Och börjar man ändå tänka på något, då ska man skriva ner det, för då tror hjärnan att man sparat tanken där så att man slipper ha kvar den i huvudet. Lucy hade inga problem med att fylla sina dagar numera.
Fråga 1: Med vad fyller Lucy sina dagar?
Emma: Hon går runt på stan och utför goda dåd
Angelica: Hon sitter på olika caféer och skriver noveller om människorna hon ser
Andie: Hon spenderar dagarna på Stadsbiblioteket
Nisse: Hon åker bussen på Ringlinjen runt runt
lördag 14 mars 2009
Skorpan i läsarnas händer
Angelica fick plötsligt en gnistrande idé till ett nytt Fem Flator-projekt. Det var nästan sådär som i en tecknad film när ögonen vidgas och en glödlampa tänds över figurens huvud. Fast i Angelicas fall är det nog en discokula som börjar snurra medan hon gör några snygga glädjemoves.
Har du tänkt på det ibland, när du läser en bok eller novell, att du vill att det ska hända helt andra saker än de som verkligen händer? Tänk om du istället själv hade chansen att påverka händelserna! Det kommer du att ha i vårt nya skrivprojekt som Angelica döpt till "Skorpan i läsarnas händer". Projektet har faktiskt redan börjat, för Skorpan är med på noterna och ni har redan valt i bloggenkäten vem huvudpersonen i berättelsen kommer att vara.
Såhär kommer det att gå till: Skorpan skriver en början på berättelsen om den huvudperson ni har valt åt henne. Varje gång berättelsen kommer till en avgörande händelse där ett val måste göras slutar Skorpan att skriva och ställer en fråga om vad som kommer att hända sen. Andie, Angelica, Emma och Nisse kommer att ge varsitt förslag på hur de tycker berättelsen ska fortsätta och ni läsare får rösta fram det förslag ni gillar bäst.
Skorpans första fråga var vem berättelsen skulle handla om. A, A, E och N gav förslagen:
-Peggy, 24 år, läser tyska på universitetet
-Lucy, 28 år, arbetslös tänkare
- Agnes 32 år, journalist på stan
- Lisa, 35 år, programledare på tv
För skojs skull frågade vi Skorpan vem hon tyckte det skulle vara allra svårast att skriva om. Hon svarade att ert knepigaste val för hennes del skulle vara Lucy, 28 år, arbetslös tänkare. Och ni valde: .... taramtaramtaraaa... Lucy! Arbetslös tänkare! Grattis Skorpan!
Har du tänkt på det ibland, när du läser en bok eller novell, att du vill att det ska hända helt andra saker än de som verkligen händer? Tänk om du istället själv hade chansen att påverka händelserna! Det kommer du att ha i vårt nya skrivprojekt som Angelica döpt till "Skorpan i läsarnas händer". Projektet har faktiskt redan börjat, för Skorpan är med på noterna och ni har redan valt i bloggenkäten vem huvudpersonen i berättelsen kommer att vara.
Såhär kommer det att gå till: Skorpan skriver en början på berättelsen om den huvudperson ni har valt åt henne. Varje gång berättelsen kommer till en avgörande händelse där ett val måste göras slutar Skorpan att skriva och ställer en fråga om vad som kommer att hända sen. Andie, Angelica, Emma och Nisse kommer att ge varsitt förslag på hur de tycker berättelsen ska fortsätta och ni läsare får rösta fram det förslag ni gillar bäst.
Skorpans första fråga var vem berättelsen skulle handla om. A, A, E och N gav förslagen:
-Peggy, 24 år, läser tyska på universitetet
-Lucy, 28 år, arbetslös tänkare
- Agnes 32 år, journalist på stan
- Lisa, 35 år, programledare på tv
För skojs skull frågade vi Skorpan vem hon tyckte det skulle vara allra svårast att skriva om. Hon svarade att ert knepigaste val för hennes del skulle vara Lucy, 28 år, arbetslös tänkare. Och ni valde: .... taramtaramtaraaa... Lucy! Arbetslös tänkare! Grattis Skorpan!
fredag 13 mars 2009
Alexandra Clarasdotter, Del X, Sista delen
Emmy hade kommit hem till Alexandra nästan varje dag i två veckor, men den här helgen hade Emmy rest för att hälsa på sina föräldrar och det kändes plötsligt väldigt tomt. Det var nu Alexandra började tänka tanken. Hon rullade ner datorerna, Spionverktyget och allt material i källaren och täckte över allt med en stor presenning. Kvar på vinden fanns bara hennes ritningar och ”ofarliga” uppfinningar. Hon gick runt på vinden en stund bara för att känna efter hur det skulle vara att aldrig se Spionverktyget mer. Sedan skrev hon ett mail från Clara Alec till Emmy. Och sedan var det bara att vänta och hoppas.
Emmy kom på måndagskvällen och Alexandra visste att hon skulle berätta, för Emmy var som en öppen bok.
”Jag fick inte jobbet Alex”, sa hon, redan när hon tog av sig ytterkläderna i hallen.
”Jag är ledsen”, sa Alexandra och kramade om henne.
”Var inte det”, sa Emmy. ”När jag sökte jobbet hade jag inget som band mig här men… Jag måste erkänna att jag blir mer och mer kär i dig för varje dag som går. Jag hoppas du inte har något emot om jag blir kvar i landet ett tag.”
”Inte alls”, sa Alexandra skrattande och kramade om Emmy hårdare. Sedan bestämde hon sig.
”Du Emmy..”
”Ja..?”
”Kan du behålla en hemlighet? En riktigt stor hemlighet?”
”Javisst? Har det hänt något?” Emmy såg orolig ut.
”Nejdå, det är bara det att… Jag har varit tvungen att ljuga för dig och det känns inte alls bra.”
Emmy såg nästan lite arg ut nu och Alexandra började undra vad hon givit sig in på. Hon visste redan att Emmy hatade lögner och hela Alexandras liv var en lögn. Hon gick fram till bokhyllan och tryckte undan den. Ljuset i vindstrappan tändes. Emmy tittade storögt på henne. Alexandra nickade mot trappan.
”Varsågod”. Emmy stegade försiktigt upp för den svängda trappen med Alexandra efter sig och de kom upp i vindsplanet. Emmy såg sig förbryllat omkring.
”Men.. flera av de här maskinerna gör vi ju på EI? Fast de ser inte riktigt likadana ut…”
”Nej, det här är de första jag gjorde. Innan jag skickade ritningarna till EI.”
”Du skickade…?”
”Ja, det är jag som är Clara Alec.”
”Nej.” Emmy skakade på huvudet och skrattade.
”Jo. Det finns ingen avdelning i Alatair. Det finns bara jag. Här.”
”Nej”, sa Emmy igen. Hon gapade och skrattade om vartannat.
”Jag ville bara få vara i fred, så Sara och jag hittade på det där med avdelningen i Alatair, bara för att det skulle vara något som låg så långt bort som möjligt. Jag är ledsen att jag ljugit för dig. Är du jättearg på mig nu?” Emmy skrattade fortfarande och skakade på huvudet där hon gick runt i rummet och fascinerat tittade på allt.
”Du är helt galen. Jag visste hela tiden att du var speciell, men det här…” Hon lade armarna om Alexandra. ”Och jag är helt galen i dig.” Emmy kysste henne så att hon blev alldeles yr. Alexandra satte sig på en pall och undrade om det faktiskt var möjligt att hon kunde andas ut medan Emmy fortsatte gå runt och studera allt i rummet. Plötsligt vände sig Emmy om och såg på Alexandra med lysande ögon.
”Vet du vad det här betyder, Clara Alec”? Alexandra skrattade.
”Nej, vad betyder det?”
”Att jag nu kan skaffa mig en plats på Alatair-avdelningen genom utpressning.” Alexandra log.
”Jag skulle hemskt gärna vilja ha dig hos mig i Alatair. Men vi funderar faktiskt på att lägga ner Alatair och samla hela företaget här i Saiph nu.”
”Det vore faktiskt ännu bättre”, sa Emmy och satte sig i Alexandras knä och lade armarna om henne. ”Vill du ha mig här?” Alexandra log åt hennes tvetydighet.
”Jag har velat ha dig här sedan första gången du mailade till mig”, sa Alexandra. Emmy lutade sig panna mot hennes och buffade försiktigt till hennes nästipp med sin. Alexandra satt helt stilla och kände hur Emmys läppar nuddade hennes. Emmy smekte in sin hand under hennes tröja och lade den på hennes ena bröst.
”Och här?”
Alexandra Clarasdotters vindsvåning var full av bråte, men kvällen då Emmy Grünwald såg den första gången fanns det ett långt bord som var alldeles tomt. Det hade tidigare varit täckt av avancerad datautrustning, men när Alexandra älskade med Emmy på bordet kände hon att hon aldrig skulle sakna den mer.
Emmy kom på måndagskvällen och Alexandra visste att hon skulle berätta, för Emmy var som en öppen bok.
”Jag fick inte jobbet Alex”, sa hon, redan när hon tog av sig ytterkläderna i hallen.
”Jag är ledsen”, sa Alexandra och kramade om henne.
”Var inte det”, sa Emmy. ”När jag sökte jobbet hade jag inget som band mig här men… Jag måste erkänna att jag blir mer och mer kär i dig för varje dag som går. Jag hoppas du inte har något emot om jag blir kvar i landet ett tag.”
”Inte alls”, sa Alexandra skrattande och kramade om Emmy hårdare. Sedan bestämde hon sig.
”Du Emmy..”
”Ja..?”
”Kan du behålla en hemlighet? En riktigt stor hemlighet?”
”Javisst? Har det hänt något?” Emmy såg orolig ut.
”Nejdå, det är bara det att… Jag har varit tvungen att ljuga för dig och det känns inte alls bra.”
Emmy såg nästan lite arg ut nu och Alexandra började undra vad hon givit sig in på. Hon visste redan att Emmy hatade lögner och hela Alexandras liv var en lögn. Hon gick fram till bokhyllan och tryckte undan den. Ljuset i vindstrappan tändes. Emmy tittade storögt på henne. Alexandra nickade mot trappan.
”Varsågod”. Emmy stegade försiktigt upp för den svängda trappen med Alexandra efter sig och de kom upp i vindsplanet. Emmy såg sig förbryllat omkring.
”Men.. flera av de här maskinerna gör vi ju på EI? Fast de ser inte riktigt likadana ut…”
”Nej, det här är de första jag gjorde. Innan jag skickade ritningarna till EI.”
”Du skickade…?”
”Ja, det är jag som är Clara Alec.”
”Nej.” Emmy skakade på huvudet och skrattade.
”Jo. Det finns ingen avdelning i Alatair. Det finns bara jag. Här.”
”Nej”, sa Emmy igen. Hon gapade och skrattade om vartannat.
”Jag ville bara få vara i fred, så Sara och jag hittade på det där med avdelningen i Alatair, bara för att det skulle vara något som låg så långt bort som möjligt. Jag är ledsen att jag ljugit för dig. Är du jättearg på mig nu?” Emmy skrattade fortfarande och skakade på huvudet där hon gick runt i rummet och fascinerat tittade på allt.
”Du är helt galen. Jag visste hela tiden att du var speciell, men det här…” Hon lade armarna om Alexandra. ”Och jag är helt galen i dig.” Emmy kysste henne så att hon blev alldeles yr. Alexandra satte sig på en pall och undrade om det faktiskt var möjligt att hon kunde andas ut medan Emmy fortsatte gå runt och studera allt i rummet. Plötsligt vände sig Emmy om och såg på Alexandra med lysande ögon.
”Vet du vad det här betyder, Clara Alec”? Alexandra skrattade.
”Nej, vad betyder det?”
”Att jag nu kan skaffa mig en plats på Alatair-avdelningen genom utpressning.” Alexandra log.
”Jag skulle hemskt gärna vilja ha dig hos mig i Alatair. Men vi funderar faktiskt på att lägga ner Alatair och samla hela företaget här i Saiph nu.”
”Det vore faktiskt ännu bättre”, sa Emmy och satte sig i Alexandras knä och lade armarna om henne. ”Vill du ha mig här?” Alexandra log åt hennes tvetydighet.
”Jag har velat ha dig här sedan första gången du mailade till mig”, sa Alexandra. Emmy lutade sig panna mot hennes och buffade försiktigt till hennes nästipp med sin. Alexandra satt helt stilla och kände hur Emmys läppar nuddade hennes. Emmy smekte in sin hand under hennes tröja och lade den på hennes ena bröst.
”Och här?”
Alexandra Clarasdotters vindsvåning var full av bråte, men kvällen då Emmy Grünwald såg den första gången fanns det ett långt bord som var alldeles tomt. Det hade tidigare varit täckt av avancerad datautrustning, men när Alexandra älskade med Emmy på bordet kände hon att hon aldrig skulle sakna den mer.
torsdag 12 mars 2009
Kysstema på Fem flator
Nu blir det kysstema på bloggen! Nisse och Andie har botaniserat i filmklippsdjungeln på Youtube och samlat på sig en hel del fina kyssar så de närmaste dagarna blir det pusskalas hos Fem Flator.
<br/><a href="http://video.msn.com/video.aspx?vid=66ababd6-5bb6-4385-b920-031a93fbab8b" target="_new" title="Kylie and Geri Kissing">Video: Kylie and Geri Kissing</a>
Alexandra Clarasdotter, Del IX
Alexandra Clarasdotter kände sig förvirrad. Det var inte den första gången hon vaknade upp bredvid en vacker kvinna, men i vanliga fall brukade hon känna skam och försöka tänka ut hur hon så snabbt som möjligt kunde bli av med personen i fråga. Nu låg Emmy Grünwald naken och sovande bredvid henne i sängen och helt andra tankar flög genom hennes huvud. Alexandra ville röra henne, känna henne nära igen, men hon vågade inte väcka henne. En annan del av henne ville berätta allt; vem hon verkligen var och vad hon gjorde, men det gick inte. Något hon inte alls ville var att försöka bli av med Emmy och det oroade henne. Saker och ting skulle bli mycket krångliga om Emmy ville lära känna henne bättre. Längre än så hann hon inte tänka förrän Emmy slog upp ögonen och log mot henne.
”God morgon”, viskade hon lite generad och Alexandra insåg att hon redan var helt hopplöst förälskad för hela hennes kropp dansade av glädjeendorfiner bara av att se Emmy och höra hennes röst. Hon drog Emmy intill sig och deras läppar möttes. Kyssarna blev heta och Alexandras händer fick eget liv när de smekte Emmys kropp. Hon kunde inte minnas att hon någonsin velat ha någon så mycket.
Alexandra älskade med Emmy Grünwald och njöt varje sekund. Hon visste att hon inte borde göra det. Emmy tittade på henne med de nyfikna ögonen. Alexandra skrattade.
”Vad är det nu?”
”Du är vild. Jag tycker om att vakna med dig.” Alexandra log generad. Emmy verkade alltid säga precis rätt saker. Det hade hon gjort sen den första gången hon öppnade munnen. Alexandra kände att hon ville fråga det som alla de andra brukade fråga henne. Hon kände sig illa till mods, men hon ville göra det ändå.
”Emmy, får jag träffa dig igen?” Emmy log.
”Det är klart jag vill träffa dig igen. Men jag måste varna dig.”
”Varna mig?” Alexandra rynkade pannan.
”Jag har sökt ett jobb i Alatair som jag hemskt gärna vill ha. Det är inte alls säkert att jag får det. Egentligen är det nog ganska osäkert. Allt är så konstigt också, för… äsch.”
”Nej, berätta”, bad Alexandra. Och Emmy berättade allt, om den underliga hemliga avdelningen i Alatair, om hennes längtan efter att få experimentera och upptäcka nya saker och om den mystiska uppfinnaren Clara Alec, som plötsligt behövt resa iväg någonstans och därför hade bett att få svara på Emmys mail när hon kom tillbaka. Det hade nu dröjt nästan två veckor och inte ett ord hade hörts från henne.
”Tack för att du lyssnade”, sa Emmy och gav Alexandra en puss på kinden. ”Det känns som att du förstår mig.” Alexandra skämdes.
”God morgon”, viskade hon lite generad och Alexandra insåg att hon redan var helt hopplöst förälskad för hela hennes kropp dansade av glädjeendorfiner bara av att se Emmy och höra hennes röst. Hon drog Emmy intill sig och deras läppar möttes. Kyssarna blev heta och Alexandras händer fick eget liv när de smekte Emmys kropp. Hon kunde inte minnas att hon någonsin velat ha någon så mycket.
Alexandra älskade med Emmy Grünwald och njöt varje sekund. Hon visste att hon inte borde göra det. Emmy tittade på henne med de nyfikna ögonen. Alexandra skrattade.
”Vad är det nu?”
”Du är vild. Jag tycker om att vakna med dig.” Alexandra log generad. Emmy verkade alltid säga precis rätt saker. Det hade hon gjort sen den första gången hon öppnade munnen. Alexandra kände att hon ville fråga det som alla de andra brukade fråga henne. Hon kände sig illa till mods, men hon ville göra det ändå.
”Emmy, får jag träffa dig igen?” Emmy log.
”Det är klart jag vill träffa dig igen. Men jag måste varna dig.”
”Varna mig?” Alexandra rynkade pannan.
”Jag har sökt ett jobb i Alatair som jag hemskt gärna vill ha. Det är inte alls säkert att jag får det. Egentligen är det nog ganska osäkert. Allt är så konstigt också, för… äsch.”
”Nej, berätta”, bad Alexandra. Och Emmy berättade allt, om den underliga hemliga avdelningen i Alatair, om hennes längtan efter att få experimentera och upptäcka nya saker och om den mystiska uppfinnaren Clara Alec, som plötsligt behövt resa iväg någonstans och därför hade bett att få svara på Emmys mail när hon kom tillbaka. Det hade nu dröjt nästan två veckor och inte ett ord hade hörts från henne.
”Tack för att du lyssnade”, sa Emmy och gav Alexandra en puss på kinden. ”Det känns som att du förstår mig.” Alexandra skämdes.
onsdag 11 mars 2009
Alexandra Clarasdotter, Del VIII
Alexandra hade bytt klänning tre gånger innan hon till slut tog den röda glittriga hon hade tänkt ha från början. I den stora våningen kände hon igen många av Saras vänner och många ur personalen på EI när hon gick genom rummen för att försöka hitta Sara. Till slut fick hon syn på henne ute på altanen tillsammans med några EI-anställda. Det var Rakel från dataavdelningen, den där irriterande Carolyn från konstruktion, som jämt försökte ändra saker utan att fråga innan och så var det hon, Emmy. Emmy var längre än Alexandra tänkt sig och hon var mycket vacker i sin mörkblå klänning. Alexandra tryckte tillbaka impulsen att springa fram och säga: Äntligen får jag träffa dig. Istället koncentrerade hon sig på Sara.
”Heej! Välkommen”, sa Sara och kramade om Alexandra. ”Rakel och Carolyn har du visst träffat förut, eller hur?”
”Jo, vi har träffats”, sa Alexandra men skakade deras händer och log.
”Och det här är Emmy, också från jobbet, men hon har inte varit hos oss så länge. Emmy det här är Alexandra, min bästa vän.”
”Hej Emmy”, sa Alexandra och försökte hålla sig lugn och trycka Emmys hand fastän hennes hjärta bultade. De finurliga ögonen såg nyfiket tillbaka på henne.
”Vad gör du Alexandra”, undrade Emmy.
”Jag jobbar med marknadsföring”, sa Alexandra. Emmy nickade, men verkade inte tycka att det var det mest intressanta yrket man kunde ha. Det tyckte inte Alexandra heller.
”Får vi låna dig ett tag Emmy”, sa en röst i dörröppningen och Emmy försvann iväg. Även Rakel och Carolyn gick in för att hämta mat. Sara klappade Alexandra på axeln.
”Se inte så besviken ut. Natten är lång.”
”Marknadschef… Hur kunde jag ens komma på tanken att jobba som marknadschef?”, undrade Alexandra och hängde sig på altanens räcke och tittade ut. Sara skrattade.
”Det var väl något som du tyckte låg väldigt långt bort från det du verkligen gör.”
”Ja.. det var väl det”, suckade Alexandra.
”Kom nu så går vi in och tar lite mat”, sa Sara.
”Gå du. Jag kommer strax.” Alexandra hängde kvar över räcket och tittade tankfullt på den slitna villan som låg lite längre ner på kullen från Saras hus sett.
”Vad tänker du på”, sa en röst bakom henne.
”Jag tänker att de borde skaffa solpaneler och ett effektivare värmesystem”, slapp det ur henne. Någon skrattade. Där stod Emmy och hon hade fått tillbaka det där nyfikna i sin blick.
”Ursäkta att jag försvann förut. Var det marknadsföring du arbetade med sa du?”
”Öh.. jo.. bland annat”, svarade Alexandra lite generad.
”Jaså, vad gör du mer?”, undrade Emmy.
”Ja.. man kan väl säga att jag är lite av en idéspruta. Jag älskar att komma på saker som ingen tänkt på förut”, sa Alexandra, nu med ett nytt lugn. Emmy nickade.
”Då är vi nog rätt lika på det viset. Visst var det Alexandra du hette?”
”Mm. Alexandra Clarasdotter”, sa Alexandra och skakade Emmys hand för den andra gången den kvällen, men det var inte samma sak nu.
”Emmy Grünwald”, sa Emmy leende och det pirrade i Alexandras mage när Emmys fingrar försiktigt gled mot hennes handflata när de släppte varandra.
”Heej! Välkommen”, sa Sara och kramade om Alexandra. ”Rakel och Carolyn har du visst träffat förut, eller hur?”
”Jo, vi har träffats”, sa Alexandra men skakade deras händer och log.
”Och det här är Emmy, också från jobbet, men hon har inte varit hos oss så länge. Emmy det här är Alexandra, min bästa vän.”
”Hej Emmy”, sa Alexandra och försökte hålla sig lugn och trycka Emmys hand fastän hennes hjärta bultade. De finurliga ögonen såg nyfiket tillbaka på henne.
”Vad gör du Alexandra”, undrade Emmy.
”Jag jobbar med marknadsföring”, sa Alexandra. Emmy nickade, men verkade inte tycka att det var det mest intressanta yrket man kunde ha. Det tyckte inte Alexandra heller.
”Får vi låna dig ett tag Emmy”, sa en röst i dörröppningen och Emmy försvann iväg. Även Rakel och Carolyn gick in för att hämta mat. Sara klappade Alexandra på axeln.
”Se inte så besviken ut. Natten är lång.”
”Marknadschef… Hur kunde jag ens komma på tanken att jobba som marknadschef?”, undrade Alexandra och hängde sig på altanens räcke och tittade ut. Sara skrattade.
”Det var väl något som du tyckte låg väldigt långt bort från det du verkligen gör.”
”Ja.. det var väl det”, suckade Alexandra.
”Kom nu så går vi in och tar lite mat”, sa Sara.
”Gå du. Jag kommer strax.” Alexandra hängde kvar över räcket och tittade tankfullt på den slitna villan som låg lite längre ner på kullen från Saras hus sett.
”Vad tänker du på”, sa en röst bakom henne.
”Jag tänker att de borde skaffa solpaneler och ett effektivare värmesystem”, slapp det ur henne. Någon skrattade. Där stod Emmy och hon hade fått tillbaka det där nyfikna i sin blick.
”Ursäkta att jag försvann förut. Var det marknadsföring du arbetade med sa du?”
”Öh.. jo.. bland annat”, svarade Alexandra lite generad.
”Jaså, vad gör du mer?”, undrade Emmy.
”Ja.. man kan väl säga att jag är lite av en idéspruta. Jag älskar att komma på saker som ingen tänkt på förut”, sa Alexandra, nu med ett nytt lugn. Emmy nickade.
”Då är vi nog rätt lika på det viset. Visst var det Alexandra du hette?”
”Mm. Alexandra Clarasdotter”, sa Alexandra och skakade Emmys hand för den andra gången den kvällen, men det var inte samma sak nu.
”Emmy Grünwald”, sa Emmy leende och det pirrade i Alexandras mage när Emmys fingrar försiktigt gled mot hennes handflata när de släppte varandra.
tisdag 10 mars 2009
Flatorna diskuterar: Snuskig schlager
Schlager borde vara bland det oskyldigare i världen: lite hjärta, lite smärta. Vi började fundera på om det finns någon snuskig schlager. Och det gör det förstås. Snuskigheterna är väl gömda, men vi har luskat fram några av dem. Kom bara ihåg att lyssna med rätt öron så är det inte bara After Darks onanilåt som gömmer dolda budskap. Vad säger ni nu om de här?
Problem i sovrummet:
Och varje gång du ler så händer det nånting. Jag bönar och jag ber, men inget under sker. (Lasse Holm: E det det här du kallar kärlek?)
Framåt eller bak. Du har ingen smak. En sån kalabalik. (Arja Saijonmaa: Vad du än trodde så trodde du fel)
I porrbutiken har några artister hittat sina favoriter:
Any shape or size. Anywhere you like. Look around and you will see: It's a lovers paradise. (Hannah Graaf: Naughty boy)
Men i natt vet jag att det är du som ger mig bra vibrationer (Kikki Danielsson: Bra vibrationer)
Jag vill få njuta själv när jag vill och jag vill älska i många år till. (Arja Saijonmaa: Vad du än trodde så trodde du fel)
Men varför dessa omskrivningar? Nina och Kim är mer rakt på sak:
En gång för alla, ska du skrika ut mitt namn. Känslorna svalla, tills du slocknar i min famn. Ja jag ska ge dig, allt det där som du vill ha. En gång för alla, du och jag.
Problem i sovrummet:
Och varje gång du ler så händer det nånting. Jag bönar och jag ber, men inget under sker. (Lasse Holm: E det det här du kallar kärlek?)
Framåt eller bak. Du har ingen smak. En sån kalabalik. (Arja Saijonmaa: Vad du än trodde så trodde du fel)
I porrbutiken har några artister hittat sina favoriter:
Any shape or size. Anywhere you like. Look around and you will see: It's a lovers paradise. (Hannah Graaf: Naughty boy)
Men i natt vet jag att det är du som ger mig bra vibrationer (Kikki Danielsson: Bra vibrationer)
Jag vill få njuta själv när jag vill och jag vill älska i många år till. (Arja Saijonmaa: Vad du än trodde så trodde du fel)
Men varför dessa omskrivningar? Nina och Kim är mer rakt på sak:
En gång för alla, ska du skrika ut mitt namn. Känslorna svalla, tills du slocknar i min famn. Ja jag ska ge dig, allt det där som du vill ha. En gång för alla, du och jag.
Alexandra Clarasdotter, Del VII
En dag kom ett mail från Emmy som krånglade till det ordentligt för Alexandra:
Hej Clara! Hur går det för dig idag? Jag tänkte att jag skulle våga fråga dig en sak. Du har säkert märkt att jag är mycket intresserad av ditt arbete. Jag vet inte om det är möjligt eller om du tycker det är en bra idé, men tror du att det finns en chans för mig att få komma och arbeta med er? Missförstå mig inte nu, jag trivs väldigt bra med mitt jobb här, men det här med att få skapa helt nya saker, det har alltid fascinerat mig. Jag har heller inte något som binder mig här, förutom mitt arbete.
Shit, sa Alexandra och slog till två plåtburkar så att muttrarna flög ut över golvet. Sedan gick hon ner i lägenheten och tog en dusch och lade sig i soffan. Hon suckade djupt. När allt gick så bra. Arbetet flöt på och hon hade fått en intelligent och rolig kollega att diskutera med. Hon hade inte ens känt sig ensam sedan hon hade börjat prata med Emmy.
Alexandra plockade upp telefonen från bordet och slog Saras nummer.
”Sara, jag har ett problem.”
”Vad du lät moloken nu då. Vad har hänt?”
”Det är Emmy.”
”Jaha? Vad har hon ställt till med?”
”Hon vill jobba i Alatair.”
”Åh..”
”Hon mailade Clara Alec och frågade om det fanns plats för henne där.”
”Vad synd att det inte gör det då?”
”Ja.. fast… Om det är det hon vill jobba med kanske vi förlorar henne.”
”Jaha. Och vad ska du annars göra? Anställa henne hemma i ditt Alatair-rymd-laboratorium?”
”Nä.. jag vet.. Men jag vill verkligen inte bli av med henne. Jag har inte mått såhär bra på evigheter”, mumlade Alexandra utan att tänka på vad hon sa. Reaktionen från Sara kom direkt:
”Vänta nu här. Jag trodde vi pratade jobb? Alex, vad är det egentligen du har ihop med den här tjejen?”
”Men.. ingenting… Vi pratar om jobbet bara.. eller mest.... Men jag har aldrig haft någon jag kunnat prata med saker om förut. Jag trivs verkligen med det.”
”Hm.”
”Vaddå hm?”
”Skulle du vilja träffa henne?”
”Det går ju inte.”
”Clara Alec kanske inte kan träffa henne. Men du kan ju. Det var längesen jag hade en riktig fest hemma.”
”Sara…”
”Mm?”
”Tack.”
Hej Clara! Hur går det för dig idag? Jag tänkte att jag skulle våga fråga dig en sak. Du har säkert märkt att jag är mycket intresserad av ditt arbete. Jag vet inte om det är möjligt eller om du tycker det är en bra idé, men tror du att det finns en chans för mig att få komma och arbeta med er? Missförstå mig inte nu, jag trivs väldigt bra med mitt jobb här, men det här med att få skapa helt nya saker, det har alltid fascinerat mig. Jag har heller inte något som binder mig här, förutom mitt arbete.
Shit, sa Alexandra och slog till två plåtburkar så att muttrarna flög ut över golvet. Sedan gick hon ner i lägenheten och tog en dusch och lade sig i soffan. Hon suckade djupt. När allt gick så bra. Arbetet flöt på och hon hade fått en intelligent och rolig kollega att diskutera med. Hon hade inte ens känt sig ensam sedan hon hade börjat prata med Emmy.
Alexandra plockade upp telefonen från bordet och slog Saras nummer.
”Sara, jag har ett problem.”
”Vad du lät moloken nu då. Vad har hänt?”
”Det är Emmy.”
”Jaha? Vad har hon ställt till med?”
”Hon vill jobba i Alatair.”
”Åh..”
”Hon mailade Clara Alec och frågade om det fanns plats för henne där.”
”Vad synd att det inte gör det då?”
”Ja.. fast… Om det är det hon vill jobba med kanske vi förlorar henne.”
”Jaha. Och vad ska du annars göra? Anställa henne hemma i ditt Alatair-rymd-laboratorium?”
”Nä.. jag vet.. Men jag vill verkligen inte bli av med henne. Jag har inte mått såhär bra på evigheter”, mumlade Alexandra utan att tänka på vad hon sa. Reaktionen från Sara kom direkt:
”Vänta nu här. Jag trodde vi pratade jobb? Alex, vad är det egentligen du har ihop med den här tjejen?”
”Men.. ingenting… Vi pratar om jobbet bara.. eller mest.... Men jag har aldrig haft någon jag kunnat prata med saker om förut. Jag trivs verkligen med det.”
”Hm.”
”Vaddå hm?”
”Skulle du vilja träffa henne?”
”Det går ju inte.”
”Clara Alec kanske inte kan träffa henne. Men du kan ju. Det var längesen jag hade en riktig fest hemma.”
”Sara…”
”Mm?”
”Tack.”
måndag 9 mars 2009
Alexandra Clarasdotter, Del VI
En timme senare plingade det till i e-postlådan igen och det landade ett nytt mail från Emmy.
Jag var just inne hos VD:n och blev erbjuden tjänsten som konstruktionschef. Måste erkänna att jag är lite nyfiken på hur du kunde veta det redan innan?
Ja, den där Clara Alec har koll på det mesta, tänkte Alexandra leende och knattrade ner ett hemlighetsfullt svar.
Jag har mina kontakter. ; ) Det ska bli roligt att jobba med dig.
En minut senare kom svaret:
Tack. Detsamma. Jag är mycket imponerad av dina och dina kollegors uppfinningar.
Alexandra kände sig på bra humör. Hon till och med gnolade lite när hon gick tillbaka till arbetsbänken och fortsatte skruva.
De kommande månaderna gick fort. Alexandra hade kommit in i en period då hon var helt inne i sina uppfinningar. Spionverktyget rörde hon knappt och det enda som fick störa henne i hennes arbete var samtal från Sara och e-post från Emmy. Det kom en hel del e-post från Emmy, säkert minst tre mail om dagen numera. Alexandra hade aldrig haft så bra koll på vad som hände på EI som nu. Hon hade dessutom börjat berätta för Emmy om de uppfinningar hon själv höll på att arbeta med. Några gånger hade hon till och med frågat Emmy om hennes åsikt om vad hon tyckte kunde vara den mest praktiska lösningen i konstruktionen.
När Sara ringde och berättade att intranätet var färdigt för användning kastade sig Alexandra in på sidan för att slå upp Emmys namn. Bilden trillade ner och en söt blond tjej med ett finurligt leende såg in i Alexandras ögon. Alexandra blinkade till. Hon hade tänkt sig att Emmy skulle vara mörk och se lite mystisk och otillgänglig ut. Men nu visste hon i alla fall. Emmy visste fortfarande inte hur Alexandra såg ut. Även om hon trodde det själv efter att Sara visat fejkbilden på Clara Alec. Alexandra kunde inte hjälpa att hon kände sig lite taskig.
söndag 8 mars 2009
Alexandra Clarasdotter, Del V
Efter måndagsmötet ringde Sara Parkman upp Alexandra och störde henne när hon stod och skruvade i sin verkstad. Ett delikat problem hade uppstått.
”Alex, du vet att jag nämnde att de anställda skulle vilja ha ett intranät där de kan söka rätt på varandra?”
”Mmh, ja.. behöver de verkligen det? Så många är de väl inte?”
”Vi är faktiskt 145 anställda nu. Plus dina fejkamerikaner”, sade Sara. ”Och det är lite knepigt att hålla reda på vem som är ansvarig för vad numera.”
”Är vi så många? Jag tänker aldrig på det eftersom jag aldrig ser dem... Ja, men då så. Då får vi fixa det.”
”Det är ett litet problem bara.”
”Och vad är det?”
”De vill gärna att det ska finnas bilder på alla de anställda också.”
”Jahaaa...” Alexandra förstod direkt vad det var som var problemet. Hon tänkte tillbaka på den förra gången, då det skulle göras ett organisationsschema och Sara och hon hade klippt in fejkade bilder på tre personer i ledningen och på hennes Clara Alec som var chef för R & D. Det var en kompis till Sara som hade klippt ihop olika kändisars ansiktsdrag och skapat bilder som visade helt naturliga ansikten. Alla i styrelsen var mycket snygga, tyckte Alexandra. Clara Alec själv såg helt fantastisk ut. Henne hade Alexandra gärna dejtat om hon funnits på riktigt.
”Kan din kompis fixa några fejkpersoner till?”, undrade Alexandra.
”Det kan hon säkert”, sa Sara. ”Hur vill du ha dem?”
”De ska se rätt normala och trevliga ut”, sa Alexandra. ”Utom Lazy. Hon ska se lite dum och lat ut.”
”Stackars Lazy. Vad du kör med henne”, skrattade Sara.
”Det måste jag. Annars får hon aldrig ändan ur vagnen”, sa Alexandra.
”Jag visade förresten upp Clara Alecs bild för vår nya konstruktionschef nyss.”
”Jaså?”
”Ja, jag erbjöd henne tjänsten och hon accepterade. Men hon var väldigt nyfiken på att höra hur det hängde ihop det här med att ledningen och R & D fanns i Alatair.”
”Det kan jag tänka mig. Hon verkar vara en intelligent person och sådana ställer alltid frågor.”¨
”Speciellt intresserad verkade hon vara av den här Clara Alec som verkade bossa över allt men varken gick att se eller prata med. Men jag kunde ju i alla fall visa upp en bild av henne. Och sedan sa jag att Clara inte gillade att bli störd medan hon uppfann och att det var därför man inte kunde ringa henne. Och det är ju nästan sant.”
”Ja, verkligen. Nöjde hon sig med det då?”
”Jag tror det.”
”Alex, du vet att jag nämnde att de anställda skulle vilja ha ett intranät där de kan söka rätt på varandra?”
”Mmh, ja.. behöver de verkligen det? Så många är de väl inte?”
”Vi är faktiskt 145 anställda nu. Plus dina fejkamerikaner”, sade Sara. ”Och det är lite knepigt att hålla reda på vem som är ansvarig för vad numera.”
”Är vi så många? Jag tänker aldrig på det eftersom jag aldrig ser dem... Ja, men då så. Då får vi fixa det.”
”Det är ett litet problem bara.”
”Och vad är det?”
”De vill gärna att det ska finnas bilder på alla de anställda också.”
”Jahaaa...” Alexandra förstod direkt vad det var som var problemet. Hon tänkte tillbaka på den förra gången, då det skulle göras ett organisationsschema och Sara och hon hade klippt in fejkade bilder på tre personer i ledningen och på hennes Clara Alec som var chef för R & D. Det var en kompis till Sara som hade klippt ihop olika kändisars ansiktsdrag och skapat bilder som visade helt naturliga ansikten. Alla i styrelsen var mycket snygga, tyckte Alexandra. Clara Alec själv såg helt fantastisk ut. Henne hade Alexandra gärna dejtat om hon funnits på riktigt.
”Kan din kompis fixa några fejkpersoner till?”, undrade Alexandra.
”Det kan hon säkert”, sa Sara. ”Hur vill du ha dem?”
”De ska se rätt normala och trevliga ut”, sa Alexandra. ”Utom Lazy. Hon ska se lite dum och lat ut.”
”Stackars Lazy. Vad du kör med henne”, skrattade Sara.
”Det måste jag. Annars får hon aldrig ändan ur vagnen”, sa Alexandra.
”Jag visade förresten upp Clara Alecs bild för vår nya konstruktionschef nyss.”
”Jaså?”
”Ja, jag erbjöd henne tjänsten och hon accepterade. Men hon var väldigt nyfiken på att höra hur det hängde ihop det här med att ledningen och R & D fanns i Alatair.”
”Det kan jag tänka mig. Hon verkar vara en intelligent person och sådana ställer alltid frågor.”¨
”Speciellt intresserad verkade hon vara av den här Clara Alec som verkade bossa över allt men varken gick att se eller prata med. Men jag kunde ju i alla fall visa upp en bild av henne. Och sedan sa jag att Clara inte gillade att bli störd medan hon uppfann och att det var därför man inte kunde ringa henne. Och det är ju nästan sant.”
”Ja, verkligen. Nöjde hon sig med det då?”
”Jag tror det.”
lördag 7 mars 2009
Alexandra Clarasdotter, Del IV
Alexandra återvände till sitt mail och knattrade med snabba fingrar iväg ett svar till Emmy Grünwald:
Emmy, mycket nöjd med dina ändringar. Ställ om produktionen till den nya modellen när du testkört en prototyp. Fortsätt gärna tänkandet när du börjat som chef för konstruktion och uppmuntra dina medarbetare att göra likadant.
Clara Alec
Head of R & D
Environmental Inventions
Alatair Office
Alexandra hade fem personer på kontoret I Alatair. Eller, rättare sagt fanns det inget kontor och Alexandra hade bara en anställd i Alatair och det var hennes kusin Leila som tog emot all post och skickade vidare det som var viktigt till Alexandra eller Sara i Saiph. Alexandra hade dock skapat fem fejkade anställda och roat sig med att ge dem olika personligheter. När någon mailade henne svarade hon alltid i någon av dessa fem personers namn.
Det var Clara Alec som var chef för kontoret och sedan hade hon fyra anställda. Tre av dem var smarta trevliga personer medan den fjärde var en ganska lat typ som Clara alltid tilldelade de tråkigaste uppgifterna. Var det något som dröjde länge, då visste Saiphskontoret alltid att det var Lacie Denderby som inte fick ändan ur vagnen. Extra roligt var det att Lacie på Saiphskontoret omnämndes som ”Lazy”, som var precis det Alexandra hade tänkt när hon hittade på namnet.
Emmy, mycket nöjd med dina ändringar. Ställ om produktionen till den nya modellen när du testkört en prototyp. Fortsätt gärna tänkandet när du börjat som chef för konstruktion och uppmuntra dina medarbetare att göra likadant.
Clara Alec
Head of R & D
Environmental Inventions
Alatair Office
Alexandra hade fem personer på kontoret I Alatair. Eller, rättare sagt fanns det inget kontor och Alexandra hade bara en anställd i Alatair och det var hennes kusin Leila som tog emot all post och skickade vidare det som var viktigt till Alexandra eller Sara i Saiph. Alexandra hade dock skapat fem fejkade anställda och roat sig med att ge dem olika personligheter. När någon mailade henne svarade hon alltid i någon av dessa fem personers namn.
Det var Clara Alec som var chef för kontoret och sedan hade hon fyra anställda. Tre av dem var smarta trevliga personer medan den fjärde var en ganska lat typ som Clara alltid tilldelade de tråkigaste uppgifterna. Var det något som dröjde länge, då visste Saiphskontoret alltid att det var Lacie Denderby som inte fick ändan ur vagnen. Extra roligt var det att Lacie på Saiphskontoret omnämndes som ”Lazy”, som var precis det Alexandra hade tänkt när hon hittade på namnet.
fredag 6 mars 2009
Alexandra Clarasdotter, Del III
På måndagen kände Alexandra plötsligt att hon fått nog av soffan och gick upp på vinden och slog på datorerna. Det trillade direkt in ett mail i hennes EI-brevlåda. Det verkade handla om ett förslag till produktutveckling. Hon höjde på ögonbrynen. En anställd på EI, med namnet Emmy Grünwald, hade lämnat ett mycket utförligt och intressant förslag på hur elcentralen Energy Saver 3000 förbättras. Hon hade till och med skickat med nya ritningar. Alexandra tittade nyfiket igenom dem. Hon hade aldrig varit med om att någon av de anställda på EI själva hade tänkt ut förbättringar och till och med själva löst problem och gjort en ny ritning. Nej, de ställde ibland frågor om vad som kunde vara möjligt att göra, men oftast hörde de bara av sig och ville höra om de fick använda något billigare material eller om hon kunde rita om maskinen så att den skulle vara lättare att tillverka. Hon lyfte luren och slog Saras nummer.
”Sara, vem är Emmy Grünwald?” Hon hörde Saras stämma skratta i andra änden.
”Hej Alex. Jag försökte ringa dig igår, men du svarade inte.”
”Nej nej, men.. det där tar vi sen. Vem är den här Emmy?”
”Henne anställde vi för ett halvår sen. Hon verkar vara väldigt duktig för nästan alla jag pratar med vill ha henne som ny chef för konstruktionsavdelningen nu när Anki slutar. Men jag vet inte, det finns ju många som varit här mycket längre. Jag tänkte prata med dig om det senare. Anyway.. Varför frågar du?”
”Tillsätt henne som chef.”, sa Alexandra frånvarande, fortfarande med ögonen på ritningen på bordet bredvid henne.
”Lika hemlighetsfull som vanligt”, suckade Sara. ”Men vill du ha henne som chef så får det bli så.”
”Ja. Men höj hennes lön redan nu. Säg att ledningen uppskattar hennes initiativ”, sa Alexandra och log för sig själv.
”Ledningen ja, som jag ibland anses ingå i?”, suckade Sara. Alexandra skrattade.
”Förlåt Sara. Men jag lovar dig, hon är värd en löneförhöjning. Du skulle se ritningen jag just fick på mailen.”
”Det skulle nog vara rätt meningslöst att visa mig den”, skrattade Sara. ”Men nu måste jag gå. Måndagsmöte du vet…”
”Just ja.”
”Har ledningen, aktieägarna eller researchavdelningen något de vill framföra på mötet, förutom sitt val av ny konstruktionschef?”
”Nej. Idag känner vi oss alla nöjda och glada.”
”Bra det. Då hörs vi senare.”
”Sara, vem är Emmy Grünwald?” Hon hörde Saras stämma skratta i andra änden.
”Hej Alex. Jag försökte ringa dig igår, men du svarade inte.”
”Nej nej, men.. det där tar vi sen. Vem är den här Emmy?”
”Henne anställde vi för ett halvår sen. Hon verkar vara väldigt duktig för nästan alla jag pratar med vill ha henne som ny chef för konstruktionsavdelningen nu när Anki slutar. Men jag vet inte, det finns ju många som varit här mycket längre. Jag tänkte prata med dig om det senare. Anyway.. Varför frågar du?”
”Tillsätt henne som chef.”, sa Alexandra frånvarande, fortfarande med ögonen på ritningen på bordet bredvid henne.
”Lika hemlighetsfull som vanligt”, suckade Sara. ”Men vill du ha henne som chef så får det bli så.”
”Ja. Men höj hennes lön redan nu. Säg att ledningen uppskattar hennes initiativ”, sa Alexandra och log för sig själv.
”Ledningen ja, som jag ibland anses ingå i?”, suckade Sara. Alexandra skrattade.
”Förlåt Sara. Men jag lovar dig, hon är värd en löneförhöjning. Du skulle se ritningen jag just fick på mailen.”
”Det skulle nog vara rätt meningslöst att visa mig den”, skrattade Sara. ”Men nu måste jag gå. Måndagsmöte du vet…”
”Just ja.”
”Har ledningen, aktieägarna eller researchavdelningen något de vill framföra på mötet, förutom sitt val av ny konstruktionschef?”
”Nej. Idag känner vi oss alla nöjda och glada.”
”Bra det. Då hörs vi senare.”
torsdag 5 mars 2009
Alexandra Clarasdotter, Del II
En stor tv-skärm på en annan vägg visade det som Spionverktyget var inställt på just nu, en planet som vid första anblicken såg precis likadan ut som den Alexandra och hennes medkvinnor bodde på. Planeten hette Tellus och Alexandra visste att det var något med den som var mycket annorlunda mot den planet hon själv bodde på. Tellusborna själva kallade det för ”kön”. Med det menade de att människorna där föddes med olika fysiska egenskaper. De hade huvudsakligen delat in människorna i två typer och de kallades män och kvinnor. Kvinnorna liknade till stor del de kvinnor som bebodde Alexandras egen planet, med ett enda undantag: de kunde inte göra barn tillsammans med en annan kvinna. För att fortplantning skulle kunna ske behövdes en man och en kvinna. Det var en av de saker som ställde till det för Tellusborna i deras umgänge med varandra, men det fanns många fler. Det visste Alexandra för hon hade studerat dem i tre år, ända sen hon upptäckte att planeten existerade.
Alexandra gick ut till köket och gjorde sig en kopp te. Hon tänkte på kvällen innan. Hon hade känt sig så sällskapssjuk att hon hade gått ner till Suzies Silver Planet. Någon gång i månaden brukade hon hamna där eller på något annat dansställe där hon visste att det var lätt att få med sig någon hem. Det hade börjat precis som vanligt. Hon hade kommit in i den stora silversalen, tagit stegen fram till den långa björktrappan som ledde ner till dansgolvet och spanat ut över borden och människorna. Klubben vimlade av dansande kvinnor, pratande kvinnor, skrattande kvinnor. Intresserade ögon mötte hennes men hon ville inte titta för länge i några av dem. Det var också som vanligt. Alexandra såg bra ut och hon visste om det. Kvinnorna drogs alltid till henne.
Hon letade efter kvällens offer, någon som var vacker, vältränad och som inte bar en av de blå ringarna som visade att hon dejtade någon. Alexandra tänkte för en sekund på Tellus. Där gav männen och kvinnorna varandra ringar när de hade bestämt sig för att gifta sig och umgås med varandra resten av livet. Hon kunde inte förstå hur den idén fått genomslag. Det fungerade ju uppenbarligen inte ändå. Där. Vid ett av borden satt hon. Det långa mörkbruna håret flöt glansigt och smidigt ut över hennes bara axlar och de mörka ögonen var fulla av liv. Alexandra styrde sina steg åt tjejens håll. Hon hade inte tänkt ut vad hon skulle säga. Det brukade komma av sig självt när hon mötte någons blick. Tjejen tittade upp nu och såg in i hennes ögon. Hon log.
”Hej”, sa Alexandra.
”Jag vet vem du är”, svarade den brunhåriga lugnt, fortfarande leende.
”Förlåt?”, svarade Alexandra överraskad.
”Jag vet vem du är och jag är inte intresserad av att vara din leksak.”
”Åh..” Alexandra begrundade det som hände för en tiondels sekund och kom sedan fram till att den brunhåriga måste känna någon som hon tagit med sig hem tidigare. Hon bestämde sig därför för att inte protestera eller påbörja någon övertalning utan vände direkt på klacken och gick därifrån.
Det var då depressionen hade slagit till. Plötsligt hade hon inte någon lust alls att få med sig någon hem. Hon gick hem ensam och lade sig i soffan framför tv:n där hon somnade. När hon vaknade kändes det inte ett dugg bättre. Varför kunde inte hon få ha det som alla andra? Ha någon att vakna med, någon att krama om, någon som brydde sig om henne? Kanske borde hon bara skrota Spionverktyget och datorerna och leva ett vanligt liv som resten av alla kvinnor gör. Ett liv där man kan berätta om sig själv utan att ljuga och våga släppa någon nära inpå sig. Alexandra gick och lade sig i soffan igen och bestämde sig för att ligga kvar där resten av helgen. När telefonen ringde visste Alexandra vem det var men bestämde sig för att inte svara. Sara hade fått trösta henne tillräckligt många gånger redan.
onsdag 4 mars 2009
Alexandra Clarasdotter, Del I
Alexandra Clarasdotter vaknade upp i sin soffa i vardagsrummet av att ljuset strilade in genom persiennerna. Hon satte sig yrvaket upp och slog av tvn som stått på sedan kvällen innan. Vissa dagar kände sig Alexandra som ett totalt misslyckande. Det här var en sådan dag. När hon satt i soffan och gnuggade ögonen började hon minnas vem hon var och var hon befann sig. Helst ville hon bara somna om igen och vakna upp och vara någon annan.
Många skulle nog tycka att Alexandra var en mycket intressant person. Speciellt om de hade känt till hennes forskning och hennes uppfinningar, men det var det ingen som gjorde. Alexandra kunde se framför sig hur allt skulle spåra ur om en del av hennes medkvinnor fick reda på det hon visste. Därför var hon extremt noga med att aldrig släppa någon för nära inpå sig. En del av hennes mer ofarliga uppfinningar hade hon sålt för att kunna finansiera sin forskning, men hon tänkte sig alltid för en gång extra innan hon lämnade ut något. Alexandra forskade inom flera områden och något som intresserade henne mycket var miljön. Det var alltid de uppfinningar som hon visste kunde skapa en renare natur eller spara energi som gav henne mest bryderi. Samtidigt som hon ville skapa en frisk planet var hon rädd att uppfinningarna skulle dra uppmärksamhet till sig. Som tur var hade hon sin bästa väninna, ekonomen Sara Parkman, som var klippan i hennes liv och hade räddat henne fler gånger än hon kunde räkna. Alexandra log lite när hon tänkte på Sara. Hade det inte funnits åtminstone en person att dela alla hemligheter med hade hon inte stått ut.
Sara och hon hade bildat företaget Environmental Inventions som tillverkade, marknadsförde och sålde Alexandras uppfinningar. Alexandra besökte aldrig någonsin EI och personalen där kände bara till henne som avdelningen ”Research and Development” som fanns i staden Alatair, långt bort på andra sidan oceanen Ines och av någon anledning endast kunde kontaktas via e-post.
Ingången till vindsvåningen var gömd på det allra mest klassiska viset, bakom en bokhylla i biblioteket. Bakom bokhyllan fanns en trappa som ledde upp till det utrymme som fanns under taket i det hyreshus som Alexandras lägenhet låg i. Hyreshuset ägdes för övrigt av ett dotterbolag till EI. Inredningen i vindsvåningen hade nog förvånat de gäster som Alexandra ibland tog hem till sin lägenhet. Den liknade nämligen inte alls resten av hennes lägenhet och den som hade sett hennes vind hade förmodligen börjat tvivla på om Alexandra verkligen var den marknadschef hon utgav sig för att vara. På vinden fanns ett långt bord täckt av avancerad datorutrustning, fler ritningstavlor än på ett arkitektkontor, en hel vägg full av underliga verktyg och arbetsbänkar täckta av ännu fler verktyg och halvfärdiga uppfinningar. En vägg täcktes av en gigantisk karta över universum. Där hade Alexandra kartlagt alla planeter hon hittat hittills. Det fanns oändligt många, men det var inte alls många där det fanns liv. Alexandra var fascinerad av hur olika alla planeter var och hur olika alla varelser verkade tänka och känna. Hon studerade dem nästan varje dag, med sin allra finurligaste uppfinning, den hon kallade Spionverktyget, och sedan registrerade hon all information i sina datorer.
Många skulle nog tycka att Alexandra var en mycket intressant person. Speciellt om de hade känt till hennes forskning och hennes uppfinningar, men det var det ingen som gjorde. Alexandra kunde se framför sig hur allt skulle spåra ur om en del av hennes medkvinnor fick reda på det hon visste. Därför var hon extremt noga med att aldrig släppa någon för nära inpå sig. En del av hennes mer ofarliga uppfinningar hade hon sålt för att kunna finansiera sin forskning, men hon tänkte sig alltid för en gång extra innan hon lämnade ut något. Alexandra forskade inom flera områden och något som intresserade henne mycket var miljön. Det var alltid de uppfinningar som hon visste kunde skapa en renare natur eller spara energi som gav henne mest bryderi. Samtidigt som hon ville skapa en frisk planet var hon rädd att uppfinningarna skulle dra uppmärksamhet till sig. Som tur var hade hon sin bästa väninna, ekonomen Sara Parkman, som var klippan i hennes liv och hade räddat henne fler gånger än hon kunde räkna. Alexandra log lite när hon tänkte på Sara. Hade det inte funnits åtminstone en person att dela alla hemligheter med hade hon inte stått ut.
Sara och hon hade bildat företaget Environmental Inventions som tillverkade, marknadsförde och sålde Alexandras uppfinningar. Alexandra besökte aldrig någonsin EI och personalen där kände bara till henne som avdelningen ”Research and Development” som fanns i staden Alatair, långt bort på andra sidan oceanen Ines och av någon anledning endast kunde kontaktas via e-post.
Ingången till vindsvåningen var gömd på det allra mest klassiska viset, bakom en bokhylla i biblioteket. Bakom bokhyllan fanns en trappa som ledde upp till det utrymme som fanns under taket i det hyreshus som Alexandras lägenhet låg i. Hyreshuset ägdes för övrigt av ett dotterbolag till EI. Inredningen i vindsvåningen hade nog förvånat de gäster som Alexandra ibland tog hem till sin lägenhet. Den liknade nämligen inte alls resten av hennes lägenhet och den som hade sett hennes vind hade förmodligen börjat tvivla på om Alexandra verkligen var den marknadschef hon utgav sig för att vara. På vinden fanns ett långt bord täckt av avancerad datorutrustning, fler ritningstavlor än på ett arkitektkontor, en hel vägg full av underliga verktyg och arbetsbänkar täckta av ännu fler verktyg och halvfärdiga uppfinningar. En vägg täcktes av en gigantisk karta över universum. Där hade Alexandra kartlagt alla planeter hon hittat hittills. Det fanns oändligt många, men det var inte alls många där det fanns liv. Alexandra var fascinerad av hur olika alla planeter var och hur olika alla varelser verkade tänka och känna. Hon studerade dem nästan varje dag, med sin allra finurligaste uppfinning, den hon kallade Spionverktyget, och sedan registrerade hon all information i sina datorer.
Skorpans nya novell
Skorpan hade tänkt skriva en liten rolig berättelse om planeten Orgasmus. Det blev det inte. Istället blev det en åtta sidor lång kärlekshistoria. Skorpan började fundera på om hon bara har förmågan att skriva kärlekshistorier, eftersom allt hon börjar skriva på till slut verkar bli en kärlekshistoria ändå. Vi har tröstat henne med att det alltid är kärlekshistorier som är mest spännande att läsa om så att det bara är bra om det blir många såna. Men Skorpan har aldrig skrivit en kärlekshistoria som utspelat sig på en annan planet förut, så vill vill hävda att den är rätt nyskapande ändå!
Alexandra Clarasdotter bor på Orgasmus, en planet där det bara bor lesbiska kvinnor. Ändå känner hon sig väldigt ensam. Varför då? Det får du veta mycket snart på en Fem flator-blogg nära dig!
Alexandra Clarasdotter bor på Orgasmus, en planet där det bara bor lesbiska kvinnor. Ändå känner hon sig väldigt ensam. Varför då? Det får du veta mycket snart på en Fem flator-blogg nära dig!
söndag 1 mars 2009
Planeten Orgasmus i Klitorisgalaxen: Resultatet
På planeten Orgasmus i Klitorisgalaxen lever enbart lesbiska kvinnor. Fem flators läsare tror att dessa kvinnor kommer slippa läsa jobbiga kedje-e-mail om hur kvinnor tar sig igenom biltvätten. Det är förmodligen sant. Kvinnorna på Orgasmus har det mycket bättre upplagt än kvinnorna här på jorden, för de vet att alla runt omkring dem är lesbiska och de kan stöta på precis vem de vill och veta att de har en chans. Vissa av kvinnorna hamnar på mentalsjukhus för att själva tanken på en hel planet full av lesbiska kvinnor är så överväldigande. På Orgasmus varar inga giftermål längre än två år för sedan drabbas kvinnorna av den lesbiska sängkammardöden. Det gör dock inte så mycket eftersom det finns så många nya kvinnor de kan gifta om sig med. På Orgasmus har massvis av viktiga uppfinningar aldrig sett världen, eftersom det är män som gjort de största upptäckterna hittills. Alternativt så finns det på Orgasmus en massa fina uppfinningar och upptäckter som gjorts av kvinnor som kunnat ägna sig åt att uppfinna istället för att laga mat och städa åt sina män. På Orgasmus finns nästan inget våld och inga krig eftersom kvinnorna hellre vill leva i fred än bråka om vem som ska äga vad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
