Berättelsen om Lucy, Del 1

Lucy tänkte ibland tillbaka på tiden i skolan: scheman, närvaro, tänkande, pratande och socialiserande på beställning. Hon hade aldrig passat in där och säkert skulle det vara likadant om hon började jobba någonstans. Andra människor förstod henne inte och hon ville inte tillbaka till den där känslan av utanförskap. Egentligen var det samma sak nu, för hon kände sig fortfarande annorlunda, men nu fick hon åtminstone vara det i fred.
Ingen i mataffären visste att det var något speciellt med henne. Om någon lade märke till henne skulle de tro att hon var en helt vanlig tjej som skulle handla på vägen hem från jobbet. Sedan skulle hon väl gå hem till sin pojkvän. Eller kanske till och med till sin man och sin son? Lucy var redan 28 år så hon skulle till och med kunna ha flera barn.

Hon såg människorna i butiken skynda runt med sina vagnar och plocka ner stora berg av varor i sina kundvagnar medan deras barn försvann iväg åt olika håll och stressen gjorde att de inte märkte några andra människor omkring dem. De körde runt med sina vagnar som de var i en helt annan värld där bara de själva och deras barn existerade. Det var vid sådana tillfällen som Lucy kände sig lättad. Hon skulle aldrig bli fråntagen sin sinnesnärvaro. Hon skulle aldrig behöva ge upp sitt liv för andra människors skull.

I hennes korg låg några färdigrätter och en påse frysta kanelbullar. Hon kände inte för att laga mat idag och förmodligen skulle hon inte göra det i morgon heller, så därför tänkte hon heller inte göra det. De där föräldrarna med de stora kundvagnarna, de skulle lasta in all sin mat och alla sina skrikande barn i sina stora fula bilar och köra hem för att sedan fortsätta stökandet med matlagning, diskning, nattande och allt vad det nu kunde vara tills de somnade av utmattning och de hade glömt varför de någon gång blev kära i varandra. Lucy skulle gå hem, värma sin färdigrätt i micron och sedan sätta sig i soffan och se på Grey´s anatomy.

Damerna på arbetsförmedlingen kallade Lucy för arbetssökande. Själv skulle hon nog hellre kalla sig arbetsundvikande. Det var inte heller så att Lucy behövde arbeta, för pengar hade hon inte alls ont om. Hennes föräldrar hade lämnat henne med mer pengar än hon någonsin kunde göra av med när de körde ut för en klippkant i alperna för 23 år sedan. Lucy förstod att arbete var en viktig del av de vanliga människornas vardag. Det tog upp nästan all deras tid och det gav dem mening i livet. Eller åtminstone gav det dem distraktion från att tänka på meningen. Människor behöver något att fylla sina dagar med och något att arbeta emot, annars blir de deprimerade. Det visste Lucy. Hon visste allt om att vara deprimerad. Ibland undrade hon om hon kanske ständigt var deprimerad, bara lite mer och lite mindre.

Men det hade blivit bättre i alla fall, sedan hon hade insett hur det fungerar: Tricket var att göra saker och inte få tid till att tänka för mycket. Människor mår definitivt inte bra av att tänka för mycket. Och börjar man ändå tänka på något, då ska man skriva ner det, för då tror hjärnan att man sparat tanken där så att man slipper ha kvar den i huvudet. Lucy hade inga problem med att fylla sina dagar numera.

Fråga 1: Med vad fyller Lucy sina dagar?

Emma: Hon går runt på stan och utför goda dåd
Angelica: Hon sitter på olika caféer och skriver noveller om människorna hon ser
Andie: Hon spenderar dagarna på Stadsbiblioteket
Nisse: Hon åker bussen på Ringlinjen runt runt