tisdag 24 mars 2009

Berättelsen om Lucy, Del 3

Skrivandet flöt på bra idag, konstaterade Lucy. Det var en fin vårdag och solen värmde genom fönstret. Stämningen på caféet kändes trögflytande och sömnig och det passade henne. I det andra hörnet av caféet verkade boktjejen till och med ha somnat till lite. Hon hade suttit där och läst som vanligt, lutad mot väggen med benen utsträckta framför sig på bänken och en kudde bakom huvudet, men när solen kom runt hörnet och sken in genom fönstret och träffade hennes ansikte hade hon lagt ner boken i knät och slutit ögonen. Nu hade hon suttit sådär i tio minuter. Hon måste ha somnat tänkte Lucy. Hon sneglade mot boken i tjejens knä för att försöka se vad det var hon läste. Visserligen hade Lucy redan skrivit en novell om boktjejen, så hon behövde egentligen inte veta mer.

Det hade kommit helt naturligt eftersom boktjejen satt där troget varje tisdag när Lucy kom. Hon var som ett inventarium. Men Lucy kunde inte hjälpa att hon kände en viss nyfikenhet ändå. De flesta människor hon skrev om såg hon bara en gång så hon kunde lägga dem åt sidan sen, men boktjejen var ständigt närvarande. Lucy undrade om hon satt där alla andra dagar också, eller om det bara var på tisdagarna.

Det gick inte att se vad det var som låg i boktjejens knä, men det såg mer ut som A4-sidor än som än bok. Hon var rätt söt. När hon satt där och sov fick Lucy nästan lust att lägga en filt över henne och trycka en försiktig puss på hennes panna. Boktjejen ryckte till och vaknade och Lucy vände snabbt ner huvudet mot sitt skrivblock igen. Hon tittade på novellen och insåg att den var så klar som den kunde bli. Klockan var bara fyra, men solen såg lockande ut så hon bestämde sig för att gå hem lite tidigare så att hon kunde promenera genom stan.

Hon reste sig och började lägga ner sina saker i väskan. När hon vände sig om för att gå stötte hon ihop med någon och papper flög ut över hela golvet.
”Åh nej”, utbrast boktjejen olyckligt.
”Åh. Förlåt”, sa Lucy.
”Nej, nej, det är inte ditt fel. Jag såg mig inte för”, sa boktjejen och började plocka upp sidorna från golvet. Lucy hjälpte henne att samla in pappren, men det gick inte att avgöra i vilken ordning de hade legat.
”Inga sidnummer”, grimaserade boktjejen. ”Jag får försöka sortera dem på kontoret.”
”Kontoret”, utbrast Lucy förvånat innan hon hann hejda sig.
”Ja”, log boktjejen. ”Jag har faktiskt ett kontor. Även om man inte skulle kunna tro det eftersom jag mycket hellre sitter här och jobbar.”
”Jobbar”, upprepade Lucy frågande. Tjejen log igen. Hon började väl undra väl om Lucy bara kunde upprepa andra människors ord.
”Ja, jag arbetar på Söderstedts förlag här längre ner på gatan. Jag läser böcker av engelska författare. Jag sammanfattar dem och ger min rekommendation på om jag tycker de kan vara värda att översätta och ge ut på svenska.”
”Åh.” Lucy blev lite besviken. Hon hade skrivit ner en helt annan historia. Hon började fundera på om det gjorde något.
”Och du”, frågade boktjejen. ”Du brukar sitta och skriva?”
”Ja. Jo. Jag skriver.” Lucy insåg till sin fasa att hon hade hamnat i en konversation med en kontaktsökande människa. Hon började leta efter utvägar för att komma därifrån snabbt. Inget föll henne in.
”Vad skriver du då”, försökte boktjejen igen.
”Noveller”, sa Lucy. ”Noveller om människor jag ser.”
”Aha.” Boktjejen nickade intresserat. Lucy skulle just försöka klämma in ett ”hejdå” när boktjejen öppnade munnen igen: ”Publicerar du dem nånstans?” Lucy log åt tanken.
”Nej.”
”Men har du skickat in dem till något förlag?”
”Nej.”
”Varför inte?” Boktjejen tittade rakt på henne med sina nyfikna blå ögon och Lucy ansträngde sig för att inte vika med blicken och tittade lika ihärdigt tillbaka, som om det var hennes enda försvar.
”Jag skriver bara för mig.”
”Aha. Så dina texter är mycket privata då?” Lucy rynkade pannan. Privata? De var väl så långt ifrån privata som de kunde bli. De handlade aldrig om henne själv utan alltid om främmande människor som hon inte hade några band till på något sätt, människor hon bara hade sett i en halvtimme eller timme på ett café.
”Nej”, svarade hon bestämt.
”Så då låter du mig läsa dem", sa boktjejen nöjt.
”Läsa dem? Varför vill du läsa dem” undrade Lucy och ryggade tillbaka. Varför kunde den här människan inte bara lämna henne ifred?

Fråga 3: Vad händer sen? (Fem flator, nu med dubbelt så många alternativ! Rösta i enkätrutan ovan !)

Andie1: Lucy och boktjejen blir avbrutna av att ett ufo landar på torget
Andie2: Lucy går sin väg men märker att boken är borta när hon kommer hem.
Angelica1: Boktjejen kontaktar senare Lucy på Qruiser.
Angelica2: Boktjejen får inte novellerna och förföljer istället Lucy.
Emma1: Lucy lämnar novellerna till boktjejen. Hon kan väl få läsa dem om hon så gärna vill.
Emma2: De blir vittnen till ett rån av en bank på samma gatan som caféet
Nisse1: Lucy och boktjejen blir avbrutna av att en kines cyklar in genom dörren.
Nisse2: Lucy blir väskryckt men boktjejen springer efter tjuven.

1 kommentar:

Anonym sa...

Usch vad tråkiga folk är, fler röster på ufot!