Sommarnovellen, del 1

Sofie sprang med lätta steg längs den lilla grusvägen. Klockan var bara sju och de enda spåren av mänsklig aktivitet verkade vara hennes egna andetag och hennes steg mot gruset, ackompanjerade av en mäktig kör av fågelsång. Solen lyste genom hasselbladen i den lummiga backen och skapade det där vackra gulgröna morgonljuset som hon älskade. Hennes morgonrunda var dagens höjdpunkt. Allt var så tyst och stilla och temperaturen var fortfarande behaglig. Framåt lunch skulle ön vara i värmeböljans grepp och dess invånare skulle försöka svalka sig med ett dopp eller gömma sig i skuggan på sina verandor. Många brukade fly ut på havet i sina båtar i hopp om att det skulle vara någon grad svalare på någon kobbe på fjärden. Sofie undrade om det skulle bli någon båttur för henne idag. Allting blev så mycket krångligare när hennes syster anlände med barnen.

Vägen tog slut och hon sprang ut över de vida ängarna som bredde ut sig ner mot det spegelblanka havet. Söderman hade slagit ängarna med traktorn dagen innan och det doftade fortfarande väldigt gott när hon sprang över strängarna av torrt gräs. Hon ökade takten när hon sprang in i skogen på andra sidan ängen, fastän hon redan kände av mjölksyran. Hon ville vara helt slut i kroppen när hon kom fram till badklippan.

Den sista biten av hennes löparrunda var en stig som knappt användes av de andra boende på området. Skogen växte tät och marken var täckt av rötter och sten. Hon gick de sista femtio meterna medan hon hämtade andan. Hon ville inte vricka några fötter, för då skulle hon inte kunna springa resten av semestern. Hon suckade lyckligt. Fyra härliga lata skärgårdsveckor hade hon framför sig. Hon klättrade ut på den vänstra sidan av det klippblock som lokalborna brukade kalla för Stora Stenen. Hon balanserade på stenarna i vattnet medan hon stödde sig med händerna mot klippblocket. När hon tagit sig runt klippblockets kant hoppade hon ner på de platta släta klipporna som sluttade brant ner i vattnet och var perfekta att dyka ifrån. Hon snörde av dig skorna och drog av sig kläderna utan att se sig om. Skulle någon, mot förmodan, komma gående på stigen var hon skyddad bakom klippblocket. Hon stod en stund och bara tittade ut över den blanka vattenytan innan hon tog sats och dök i.