Sommarnovellen, del 2

Lina satte sig upp i sängen. Hennes armar skakade och hon försökte andas lugnt. Hon var riktigt trött, men hon hade vaknat av sin vanliga mardröm redan klockan tre. Hon vågade inte somna om igen. Det hade gått en månad sedan rånet, men mardrömmarna visade inga tecken på att upphöra.

Det här var den första natten hon hade tillbringat i föräldrarnas sommarstuga. De hade köpt stugan redan på hösten året innan, men hon hade inte haft tid att komma dit. Eller om det var lust hon inte hade haft. När det var mörkt och kallt ute kändes det mer rätt med en bio, middag på restaurang eller att gå ut och dansa. Att sitta ute i mörkret i en kall stuga var inte det hon hade längtat efter. Men nu var det varmt, grönt och vackert vid stugan. Och tid hade hon gott om, för hon var sjukskriven. Hon drog undan gardinen. Hon tyckte om hur solen strilade in genom björklöven. Det lugnade henne när hon vaknade med paniken i bröstet. Hennes mamma hade tyckt att hon behövde miljöombyte och det kändes faktiskt som att hon hade rätt. Lina ville inte sitta mer i sin lägenhet och bara känna sig rastlös och rädd.

Det var underligt. Just då, när pistolen hade riktats mot henne, hade hon känt sig lugn. Arg, men lugn. Han hade rutit åt henne att lämna över kassan och det hade hon gjort. Sedan hade han försvunnit ut genom dörren och hon började undra om det verkligen hade hänt. Hon var fortfarande lugn när hon pratade med polisen. Det var flera timmar senare, när hon kom hem till sin lägenhet, som chocken slog till. Hon insåg plötsligt att hennes liv hade kunnat sluta där. Allt hon hade lärt sig, allt hon hade gjort för människor, alla hon kände, alla som älskade henne – inget av det där spelade någon roll när en galning stod framför henne med ett vapen. Vad lätt det var att göra slut på en annan människas liv. Alldeles för lätt. Lina grät. Hon kände sig så otroligt arg, men det fanns inget att ta ut ilskan på. Om hon träffade den där killen någon dag, skulle hon då kunna förklara vad han gjort mot henne? Han hade tagit ifrån henne hennes värdighet, hennes säkerhet, hennes självkänsla. Allt hon hade kvar var rädsla och ilska. Han skulle nog inte förstå. Säkert skulle han inte ens vilja försöka förstå. Hon hade själv blivit uppfostrad att behandla människor med respekt, vilka de än var, och oftast hade hon blivit bemött på samma sätt. Men den här killen… Han visste inte vad respekt var. Att tvinga en annan människa att lyda, att inte ge henne något val, det var förolämpande, kränkande, respektlöst. Det var som att säga till henne att hon inte var värd ett ruttet lingon. Lina bet ihop käkarna och kramade ihop sina knytnävar så att knogarna blev vita. Sedan vällde det där uppgivna fram genom hennes kropp igen. Hon slappnade av och suckade. Skulle hon någonsin kunna bli den person hon varit? Skulle hon kunna lita på människor?

Hon klädde på sig och gick ut i sommarmorgonen. Det kändes rofyllt. Härute i skärgården fanns det nog inga bovar. Lina hittade inte på området, men hon visste åt vilket håll havet låg. Hon gick ner över några ängar och fortsatte upp i skogen på andra sidan. Stigen till vänster verkade vara den stig som ledde till småbåtshamnen och badstranden. Dit ville hon inte gå. Hon svängde in på en liten stig till höger som gick längs vattnet mot öns nordspets. Stigen blev mindre och mindre tills den knappt syntes och Lina funderade på att vända tillbaka. Då fick hon syn på ett gigantiskt klippblock inne i viken till vänster om henne. Det var omgivet av massvis av mindre stenar, som om de hade samlats runt sin mamma. Klippblocket fascinerade henne. På den högra sidan verkade det gå att klättra upp. Hon sparkade av sig skorna och tog sig försiktigt fram över stenarna och klättrade vidare uppför de mindre klipporna vid sidan av blocket. Det var högre än hon trott och hon kände lite svindel när hon tittade ut över vattnet. Hon tittade bara på sina egna händer när hon besteg den sista klippavsatsen. Sedan satte hon sig på klippan och lutade ryggen mot det stora klippblocket. Det var rätt bekvämt och hon hade fin utsikt över viken och havet. Hon slöt ögonen och lutade huvudet tillbaka. Sedan måste hon ha slumrat till för hon vaknade av ett plask. Hon såg sig yrvaket omkring och mindes var hon befann sig. Då såg hon att någonting rörde sig genom vattnet. Det var en människa som simmade med kraftiga simtag under vattenytan.

Sekunden därefter stack ett huvud upp över vattenytan och drog efter andan. Det var en ung tjej, med långt blont hår. Hon ställde sig upp på sandbottnen i vikens kant. Det var inte så djupt som Lina hade trott, för vattnet räckte bara upp till precis under tjejens bröst. Hon samlade det blöta håret i nacken och vände de vackra brösten mot Lina, men hon hade blicken ritad mot någon punkt längre ner vid klipporna. Lina svalde. Hon kände sig plötsligt som en smutsig smygtittare och hon hoppades att tjejen inte skulle få syn på henne där hon tryckte i skuggan bakom klippblocket. Tjejen simmade vidare ut i viken, nu med huvudet ovanför vattenytan. Lina drog efter andan och log. Hennes mun ville inte sluta le. Vilken vacker scen det var. Någon borde ha haft med den i en film. Hon satt kvar där, alldeles stilla, tills tjejen kom tillbaka in på grunt vatten igen och började vada mot stranden. Vilken kropp hon hade; vältränad, men kurvig och stora mjuka runda bröst. Lina kom på sig själv med att bara njuta. Sedan försvann uppenbarelsen på andra sidan klippblocket. Lina satt kvar i femton minuter till, för säkerhets skull, tills hon trodde att den nakenbadande borde ha hunnit iväg. Sedan klättrade hon ner igen och tog sig ut på klippblockets vänstra sida. Det var svårt att ta sig fram där, men om nakentjejen kunde så kunde väl hon med. Hon kände sig nöjd när hon till slut stod på den släta klippan. Där fanns fortfarande blöta spår på stenarna. Hon klädde av sig och dök i vattnet. Det var svalt, men skönt. Sedan simmade hon tillbaka in till klippan och satte sig och lufttorkade medan hon spejade ut över skären. Hon mindes känslan från när hon var liten. När hon just hade badat kände hon sig nästan som ett med naturen. Hon kunde inte tänka sig någon bättre plats att vara på just nu, men hennes ögonlock ville sluta sig och hon gick hemåt igen. Sängen längtade hon inte till, men hängmattan såg lockande ut. Hon sov i fem timmar till och vaknade inte förrän hennes mamma lade sig hand på hennes arm och undrade om hon inte skulle ha lite lunch.