Sommarnovellen, del 5

”Nej, nu orkar jag faktiskt inte leka mer”, sa Sofie. ”Nu tycker jag vi tar paus och dricker lite saft. Spring upp till farmor så ska ni se att hon har nåt gott till er.” Barnen sprang iväg och Sofie stod kvar i vattnet och sträckte på ryggen. Hennes blick föll på människorna ute på bryggan. Speciellt lade hon märke till den mörkhåriga tjejen i svart tight t-shirt, militärfärgade shorts och svarta sneakers. Henne hade hon aldrig sett förut. Hon var snygg; vältränad och solbränd, eller om det var hennes naturliga hudfärg. Ändå såg hon inte riktigt bekväm ut. Hon hade armarna i kors och såg sig omkring. Hon verkade lite spänd i förhållande till de övriga semesterfirarna runt omkring henne som inte verkade lägga märke till någonting som hände runtomkring dem. Plötsligt såg hon rakt på Sofie. Sofie vek inte undan med blicken utan log bara mot henne. Tjejen såg först lite osäker ut, men sedan log hon tillbaka. Då ropade någon på henne och hon hoppade ner i båten och startade motorn. Vad hade mannen ropat? Lina? Lena? Sofie gick upp till de andra och satte sig på sin handduk.

”Mamma, vilka är de där”, undrade hon och pekade mot båten som gled ut från bryggan. ”Jag känner inte igen dem.” Hennes mamma kisade i solen.
”Aha, det är de där nya. De flyttade in i Olssons gamla hus i höstas. Men den unga flickan har jag inte sett förut. Det måste väl vara deras dotter. Jag har hört att de skulle ha en dotter i alla fall. Ska du ha mer saft Jonas?” Jonas nickade, men sprang i nästa sekund upp från filten.
”Mamma och pappa kommer!”

Mycket riktigt, där kom Tommy och Lena gående i backen, han med armen om hennes midja. Sofie kände ett plötsligt behov av lite egentid och började plocka ihop sina saker.
”Då passar jag på att ta en sväng till loppisen”, sa hon till sin mamma.
”Är det loppis nu igen? Men det är alltid bara en massa skräp på såna där loppisar, det vet du ju.”
”Kanske det. Men jag tycker att det är kul”, sa Sofie och passade på att försvinna iväg på den andra stigen medan pojkarna var upptagna med att krama om sina föräldrar.

Uppe vid huset hängde Sofie upp handduken och badkläderna på tvättlinan. Sedan tog hon en ostsmörgås och en kopp kaffe och läste klart tidningen i skuggan av en björk. Hon blev kvar längre än hon trott för snart hörde hon pojkarnas rop på långt håll. Hon fällde snabbt ihop tidningen och ställde in disken på bänken. Sedan smet hon ut genom den lilla grinden bakom farmors hus. Hon cyklade iväg längs grusvägen och njöt av hur vinden svalkade hennes kropp. Utanför ICA var loppisen i full gång. Det var större än hon trott, med många olika stånd, men det var ändå inte så trångt bland besökarna.

”Det är för varmt”, sa Anna-Britt, innehavaren av hemslöjdsbutiken, till Sofie. ”Är fröken ute efter något speciellt idag”, undrade hon.
”Ja, jag tänkte faktiskt höra om du vävt några fina trasmattor. Den du vävde åt farmor för fyrtio år sedan var väldigt fin, men den börjar bli lite väl nött och smutsig nu”. Anna-Britt skrattade.
”Ja, din farmor, hon hade sina egna idéer. Mattan jag vävde åt henne hade ju inte samma återkommande mönster över hela, så som en trasmatta ska vara, men hon visste hur hon ville ha det, så jag gav med mig och vävde en matta med hav och himmel. Du kanske vill ha en likadan? Kunde jag göra en åt din farmor så kan jag väl göra en åt dig med.”
”Skulle du vilja det? Det skulle jag verkligen uppskatta.”
”Det ordnar jag flicka lilla”, sa Anna-Britt och klappade henne på axeln. Ge mig två veckor bara.”
”Ja, det är absolut ingen brådska”, försäkrade Sofie henne.
”Sofie!”, ropade någon bakom henne. Hon vände sig om och fick syn på Annika, hennes barndomsvän som numera var bofast på ön och gift med hantverkaren Torbjörn. Sofie fick en stor hjärtlig kram.
”Så det är semesterdags nu”, undrade Annika.
”Ja, fyra hela veckor får jag på ön i år”, sa Sofie nöjd.
”Härligt! Jag försökte faktiskt ringa dig, men jag fick bara någon dataröst som sa att ditt nummer upphört.”
”Åh. Ja, jag tappade ju mobilen i våras, så hela min telefonbok försvann. Jag har ny mobil nu och håller på att bygga upp mitt kontaktnät från början.”
”Då får du ta och ge mig ditt nya nummer och du måste komma på vår fest ikväll! Eller har du planer?”
”Nejdå, jag kommer gärna, men vad är det för fest?”
”Det är ingen särskild anledning. Vi kände för att ha en sommarfest bara, med alla våra vänner.”
”Vad trevligt! Klart jag vill komma.”
”Underbart” Då ses vi vid sex? Jag måste hem och fixa det sista med maten nu”, sa Annika och höll upp ICA-kassen i en avskedsgest.