Sommarnovellen, del 12

Sofie parkerade cykeln utanför en blå grind med röda pelargoner i krukor på grindstolparna. Klockan var nio. Hon undrade om det var för tidigt på morgonen att besöka någon. Lina brukade ju vara vaken, men hennes föräldrar kanske inte var lika morgonpigga. Hon tittade in över gräsmattan och såg att någon vinkade in henne från altanen. Linas mamma kom ner för trappan.
”Hej, jag heter Sofie…”, började hon.
”Agneta”, svarade kvinnan leende och tog hennes hand. ”Lina har tagit en cykeltur, men jag kanske kan låna dig några minuter?”
”Javisst?”
”Kom, vi sätter oss på altanen.”
Sofie gick efter henne och de satte sig vid bordet i skuggan.
”Jag vet inte vad Lina sagt till dig, men hon var med om ett rån för en månad sedan", började Agneta. Sofie nickade.
”Hon nämnde det, men hon sa inte så mycket mer och jag ville inte fråga.”
”Nej, hon är inte så bra på att prata om det. Faktum är att hon inte mår så bra alls. Hon är sjukskriven från sitt jobb och hon klarar knappt av att äta och sova.”
”Åh.” Sofie svalde. Stackars Lina. Vad hemskt hon måste ha det. Sofie hade anat att det var någonting, för ibland fick Lina den där sorgsna blicken i ögonen och verkade vara någon helt annanstans. Hon mötte Agnetas blick igen.
”Så du vill att jag inte ska träffa henne mer?”
”Jag vill bara att du ska ta det lite lugnt med henne. Att du ska veta att hon inte mår bra.” Sofie nickade långsamt.
”Tack”, sa hon och lämnade familjen Nilssons tomt på ett helt annat humör än det hon hade haft när hon kom.

.