Sommarnovellen, del 9

På stranden bredvid Stora Stenen hade Sofie dragit upp två havskajaker.
”Har du paddlat förut”, undrade hon.
”Några gånger” nickade Lina.
”Har du gått i kajaken från stranden?”
”Ja, jag tror jag minns hur man gör”, sa Lina och satte sig grensle över kajaken innan hon kröp ner i sittbrunnen.
”Perfekt”, sa Sofie imponerat.

Viken var spegelblank, men ute på fjärden krusade sig vattnet, även om det inte var några vågor att tala om. Lina tyckte om känslan att fara fram över vattnet i den lätta kajaken. Det kändes som att hon mindes ungefär hur man gjorde, även om hennes teknik säkert inte var den rätta. Sofie såg avspänd och proffsig ut när hon paddlade. Det verkade så enkelt.
”Jag tänkte vi kunde ta en ö som tar ungefär en timme att paddla till”, sa hon. ”Men du får säga till om du tycker det blir jobbigt.”
”Ingen fara. En timme låter helt okej.” De följde kustremsan och ginade mellan kobbar och skär. Lina tänkte på båtutflykten med föräldrarna dagen innan. Då hade de fått ta långa omvägar och haft fullt upp med att hålla reda på var alla grynnorna låg, men med kajaken hade de inga såna problem. Det gick att ta sig fram överallt.

Efter en dryg timme såg de en liten ö som mest bestod av vita släta klippor. Den enda vegetationen verkade vara några buskar i öns mitt.
”Vi har tur. Ingen har kommit än”, sa Sofie. ”Kommer man efter klockan nio brukar det alltid vara upptaget här. På baksidan finns en vik där vi kan dra upp kajakerna.”

Lina sträckte på sig. Det var skönt att få komma ur den fuktiga kajaken och få vila ryggen och magen. De drog upp kajakerna i gräset på de låga klipporna och plockade ur sina väskor ur lastutrymmet. Det började redan bli varmt och Lina knäppte upp flytvästen.
”Kom. Min favoritklippa är på andra sidan”, sa Sofie och hoppade smidigt över stenarna.

.