Sommarnovellen, del 11

Lina slog upp ögonen klockan halv åtta. Hon kunde se på det hopknölade lakanet att hon hade vridit sig i sängen den här natten med. Men hon hade inte vaknat på samma sätt som vanligt. Hon hade inte satt sig upp och dragit efter andan i panik. Istället låg hon ner på kudden och hjärtat slog ganska lugnt. Hon log för sig själv och lyssnade. Det var så tyst. Bara ett svagt rasslande från löven i björkarna utanför hördes. Hon ville ut och se på morgonen. Efter att ha dragit på sig träningsbyxorna skrev hon en lapp till sin mamma: ”Lånade din cykel. Tillbaka om några timmar”. Sedan grenslade hon den stora gamla damcykeln och rullade iväg längs grusvägen.

Hon tänkte på Sofie, som nästan verkade för bra för att vara sann. Det där sättet hon såg på Lina på var livsfarligt. Hon bet sig i läppen. Vilket intryck hade Sofie egentligen fått av henne? Hennes yttre såg visserligen okej ut fortfarande, men om Sofie fick veta vilken röra hon var inuti, hur skulle hon reagera då? Om hon hade vetat hur hon suttit instängd i sin lägenhet utan att våga gå ut, hur många timmar hon legat i sin säng och gråtit och bara varit rädd för allting eller att hon inte ens vågade gå in i en livsmedelsaffär, då hade hon fått en helt annan bild av henne. Och om de nu fortsatte att träffas, då skulle det förr eller senare krypa fram. Sofie förtjänade bättre än ett känslomässigt vrak. Säkert var det inte ett sådant hon hade tänkt träffa heller.

Lina stannade vid en brygga på vägens högra sida. Där satte hon sig och grep efter en näve grus. En efter en släppte hon gruskornen i vattnet och lyssnade till pluppet när de träffade vattenytan. Vattnet var klart och hon såg hur de små stenarna singlade ner mot bottnen och lade sig i sanden. En sten är en sten är alltid en sten. Människor borde vara hårdare.