Sommarnovellen, del 3

Sofie tog en dusch innan hon cyklade ner till brevlådan och hämtade tidningen. Hon hämtade även grannarnas tidning och lade den på deras förstutrapp innan hon öppnade den vita grinden och ledde in cykeln på familjens lummiga tomt, den största och finaste på hela området. Hon älskade landstället på ön och hon var så glad att hon hade fått tillbringa alla sina sommarlov där när hon var liten. Då hade det bara funnits ett hus på tomten. Nu fanns det tre, men det var ändå gott om plats kvar. Hon gick förbi föräldrarnas stora vita trähus. De hade börjat bygga det redan när Sofie var liten och meningen var visst att det skulle likna en gammal herrgård. Helst hade hennes pappa velat riva sin mors hus och lägga herrgården närmare vattnet, men det vägrade hon bestämt. ”Du får bygga precis vad du vill på min tomt Herman”, hade hon sagt. ”Men mitt hus rör du inte.” Det hade lett till att Herman istället hade byggt i två våningar för att åtminstone kunna se vattnet från sitt sovrumsfönster på övervåningen.

Sofie gick förbi sin systers hus, som mest liknade en villa som hade kunnat ligga i vilken Stockholmsförort som helst. Hon gick ner för sluttningen och klev upp för trapporna till sin egen lilla röda stuga med blå knutar. Katten Majken satt på det översta trappsteget och tvättade tassarna. Stugan hade varit Sofies farmors och hon älskade allt med den; det knarrande trägolvet, de vitmålade väggarna och farmors gamla möbler. Hon fyllde vattenkokaren och öppnade skåpet med teburkar. Hon bestämde sig för det svarta teet Mango Peach och hällde upp bladen i tesilen. När teet var färdigt slog hon sig ner vid träbordet utanför huset och öppnade tidningen. Majken stångade sig mot hennes ben innan hon tassade ut bland ormbunkarna och försvann.

Sofie hade nog hunnit ta två klunkar av teet när två små pyjamasklädda pojkar kom springande över gräset. De kom fram till henne och kramade varsitt av hennes ben.
”Men hej sötnosar. Är ni redan vakna”, sa hon och rufsade dem i det blonda hårsvallet. ”Och var har ni mamma och pappa då?”
”Sover”, sa Tom, som var den yngste.
”Mamma sa att vi skulle gå och titta om du var vaken”, sa Jonas, som redan hade fyllt fyra.
”Jaså, det gjorde hon”, sa Sofie och log bistert. Lena och Tommy brukade alltid ta tillfället i akt att få sova ut på semestern när de visste att Sofie var där. Hon såg det framför sig, hur Lena mumlade i kudden: ”Gå till moster”, innan hon somnade om igen.

Sofie hade egentligen inget emot att umgås med sina syskonbarn. Det som störde henne var att både hennes syster och hennes föräldrar hade vanan att ta henne för given.
”Kom mina små änglar, så ska vi se om mormor har någon god frukost inne hos sig”, sa hon och lämnade sin tekopp och tidningen och tog istället ett barn i varje hand och gick upp mot det stora huset. Hennes föräldrar hade inte vaknat än, men hon började ändå plocka fram bröd och pålägg på bordet.
”Vad vill ni dricka, pojkar? O´boy?”
”Ja, O´boy”, ropade Jonas lyckligt och Tom log så han visade tandgluggarna och klappade förväntansfullt i händerna. Sofie log. Barn kunde bli så glada för så lite. Varför kunde man inte bara fortsätta att vara sån resten av livet?

Hon visste inte om hennes föräldrar hade vaknat av att barnen förde oväsen, men en kvart senare kom de ner för trappan. När alla hade ätit klart syntes fortfarande inget spår av Lena och Tommy.
”Det tar på krafterna att vara småbarnsförälder” förklarade Sofies mamma. ”Om vi skulle ta ungarna och gå ner till stranden, så får de sova ut och äta frukost i lugn och ro. Packar du ungarnas väska så fixar jag lite matsäck.” Sofie log. Allt var som vanligt. Alla skulle anpassa sig efter barnfamiljen och det var hennes mamma som gav orderna. Sofie hade egentligen tänkt cykla ner till loppisen längre ner på ön, men det fick väl bli efter lunch då, om det fanns några saker kvar då.