Berättelsen om Alex, Del 10

Min första arbetsdag är slut och jag promenerar hemåt. Luften är frisk och lite fuktig efter regnet som kom på förmiddagen. Jag gör mig ingen brådska för Anna ska ändå äta middag hos Sussi. Det blev en rätt bra dag ändå. Mina kollegor verkar trevliga och Stefan verkar ha en bra inställning till nyanställda. Han tog in mig på sitt kontor och gav mig en del tips och råd. ”Se till att lära dig så mycket som möjligt av dem som jobbat ett tag, men var inte rädd för att komma med motförslag och nya idéer. Det är inte säkert att deras förslag är det bästa. Vi måste få fram alla idéer i ljuset innan vi kan välja vad som passar kunden allra bäst.” Sedan fick jag sitta hos Carolin resten av dagen och hjälpa henne med projektet hon jobbar på. Hon är väldigt trevlig och hon verkar duktig också. Dagen bara flög förbi och plötsligt var det dags att gå hem.

Jag går in på ICA och köper lite pasta, wokgrönsaker och tomatsås att ha till middag. När maten är klar och jag sitter framför tvn i vardagsrummet i mitt nya hem känner jag mig plötsligt mycket ensam. Jag vet inte varför, för jag brukade sitta såhär i min gamla lägenhet med. Kanske är det att den här lägenheten inte känns som hemma. Det känns som att jag sitter i någon annans hem och väntar på att något ska hända. Dessutom är jag sugen på något sött, men som vanligt är Annas kyl mycket tom. Skafferiet är nästan lika tomt det. Jag bestämmer mig för att sluta se den som Annas kyl och köpa på mig ett basförråd med mat nästa dag. Hon lär väl inte ta illa upp eftersom hon inte verkar använda den ändå.

Efter att ha tagit en dusch känner jag mig fortfarande rastlös och jag tänker att jag kanske skulle handla den där maten idag istället. Eller så går jag ner till caféet och köper lite gott te och något sött. Jag undrar om Jenny jobbar idag. Jag bestämmer mig för att gå förbi caféet och om hon jobbar så går jag in, men om hon inte jobbar så går jag och handlar mat. Nöjd med att ha en plan klär jag på mig och springer ner för trapporna. När jag öppnar porten märker jag att det har börjat regna igen. Jag tittar in genom caféets fönster. Det är alldeles tomt, men Jenny står och putsar glas bakom disken.

Jag öppnar dörren och blir välkomnad av det bekanta pinglandet. Jenny tittar upp och ler när hon får syn på mig.
”Hej Alex”, säger hon.
"Hej Jenny", säger jag. Det gör mig glad att hon kommer ihåg vad jag heter.

.