Berättelsen om Alex, Del 25

När måndagen infinner sig sitter Carolin som vanligt vid bordet med sin kaffekopp när jag kommer.
”Det är väldigt underligt”, säger hon tankfullt.
”Vad är underligt”, undrar jag.
”Din kompis Soda…”
”Ja, hon är rätt underlig”, säger jag och ler. Jag har givit upp försöken att hävda att hon inte är min kompis.
”Men då. Nej, hon är inte underlig, men hon är inte alls den typ av tjej som jag faller för.”
”Och det är underligt?”
”Nej! Vad jobbig du är idag. Det som är underligt är att jag gillar henne. Hon är så.. på riktigt.. liksom. Hon gömmer ingenting. Hon är bara enkel och sig själv.”
”Jaha..”, säger jag eftertänksamt. Är Soda sig själv? Det var inte den uppfattningen jag fick när jag först träffade henne. Fast det är klart, nu när jag lärt känna henne skulle jag kunna beskriva henne som en rak och ärlig person. Lite för ärlig i vissa fall kanske.
”Jag har fått veta mer om henne på en kväll än vad jag fått veta om Marie på ett år”, säger Carolin.
”Så.. Kommer ni att ses igen”, undrar jag.
”Absolut.” Hon ler stort. ”Och du då?”
”Jag?”
”Det är nånting mellan dig och Café-Jenny, eller hur?”
”Kanske”, säger jag och ler. Carolin skrattar.
”Du är lika hemlighetsfull som Marie.”
”Schh, hon kommer.”

Maries mörkgrå kostym dyker upp runt hörnet och hon ställer sin kaffekopp under maskinen. I vanliga fall brukar hon gå direkt tillbaka till sitt kontor igen, men till min förvåning sätter hon sig istället ner hos oss vid bordet.
”Hej”, säger hon till oss båda och sen vänder hon sig till mig. ”Så hur går det? Trivs du hos oss?”
”Jag trivs jättebra.”
”Bra.” Hon nickar tankfullt och tar en klunk av sitt kaffe. ”Jag hörde att Barriär var väldigt nöjda med ert jobb.”
”Vad roligt.”
”Ja. Nej, nu måste jag gå. Jag har ett möte. Vi ses.” Och så reser hon sig och försvinner igen. Jag drar efter andan och släpper ut luften i en lång suck. Mitt humör har sjunkit minst tre nivåer. Hur kan det vara möjligt att jag är arg på henne fortfarande?
”Jag undrar vem som sa att de var jättenöjda.” Det är David som rest sig från sin dator och kommit fram till vårt bord.
”Vad menar du”, undrar Carolin.
”På festen i fredags, när ni hade gått, så såg jag att Marie stod och grälade med den där tjejen du gav tavlan till.”
”Lis? De kanske har kärleksbekymmer”, föreslår Carolin roat. ”Men jag tänker faktiskt inte bry mig ett skvatt om det.” Hon ler och reser sig från bordet.

.