Berättelsen om Alex, Del 21

Representationsvåningen på Barriär förlags tak känns gigantiskt stor. Ändå är det nästan trångt när vi försöker ta oss fram mellan människorna till bordet med drinkar och tilltugg. Här och var ser jag bekanta ansikten och jag försöker stå emot infallet att nicka åt dem eftersom jag faktiskt inte känner dem. De är författare och andra kändisar som jag bara känner igen från tidningar och tv.

Jag, David och Carolin har tur. Några människor lämnar ett ståbord vid fönstret och vi intar raskt deras platser. Borden står på en upphöjning i golvet och vi har full koll på vad som händer i rummet nedanför oss. Vi låter oss väl smaka av snittar och champagne medan David pekar ut ansikten som kan vara bra för mig att känna igen. Carolin ser lite frånvarande ut. Hennes blick verkar söka efter någon nere på golvet. Hon sveper sitt glas och snappar åt sig ett till av en servitör som går förbi.
”Men hej”, hör jag en röst bredvid mig. Det är Lis Nygård. Hon ler stort och ger mig en kram.
”Vad roligt att du kom.”
”Det här är David, vår kollega.” Lis sträcker fram handen och hälsar.
”Vi har med en liten present till dig”, säger jag och sträcker mig efter kassen vid bordets fot. David ser nyfiken ut. Han vet nämligen inte om att vi har med en present. Jag drar upp tavlan och räcker över den till Lis. Hon strålar i hela ansiktet.
”Åh. Tack så jättemycket! Jag ska hänga den på nån riktigt fin plats hemma...”
”Hej Lis”, hör jag en mycket bekant röst och när jag tittar upp står Marie där. Även hon får en kram och sen går allt så fort. Marie säger något i stil med:
”Får jag låna dig lite?” Och sen försvinner hon iväg med Lis. David, Carolin och jag står kvar och ser konfunderade på varandra.
”Nu vet jag ju inte så mycket om hur ni lesbiska fungerar”, börjar David och ler. ”Men om det där hade varit en kille, så skulle jag helt säkert säga att han var svartsjuk.” Jag biter mig i läppen.
”Jaha...”
”Jag mår inte så bra”, säger Carolin. ”Jag tror jag går hem nu.” Hon lyfter upp sin handväska från golvet.
”Men, vi kom ju just..”, börjar David.
”Stanna ni”, säger Carolin och börjar gå. Jag rycker på axlarna och ger David en besviken blick.
”Det är väl bäst jag går med henne”, säger jag. ”Vi ses på måndag.” Han höjer handen till avsked och jag skyndar efter Carolin. Hon rör sig snabbt genom folkhavet, men jag hinner upp henne vid hissarna och lägger handen på hennes axel.
”Carolin, är du okej?” Jag tycker att jag ser en tår i hennes ögonvrå.
”Ja.. Jag känner mig så dum bara.” Dörrarna öppnas och mer folk till festen väller ut. Vi är de enda som stiger in och dörrarna stängs.
”Är det Marie som är den där personen, som visat intresse för dig”, undrar jag. Jag får en snyftning till svar.
”Jag vet egentligen inte om hon har visat intresse för mig. Jag kanske bara inbillar mig. Hon kan vara så charmig ibland. Ja, du vet ju..”
”Jo. Jag vet", mumlar jag.
”Men samtidigt verkar hon aldrig släppa in någon.”
”Nej. Hon tror att hon är en sån där ensam-är-stark-person.”
”Men du nådde fram till henne, eller hur?”
”Jag vet inte. Jag trodde det ett tag. Men jag hade nog fel. Kanske det var mer passion än kärlek.” Carolin ser uppgiven ut.
”Hur funkar hon egentligen?”
”Frågar du mig?” Jag skrattar. ”Det var fyra år sen, så hon kan väl ha ändrat sig mycket sen dess, men som jag uppfattade henne då tyckte hon att det var läskigt att ha ett förhållande, att öppna sig så mycket, att göra sig så sårbar. Dessutom stressade hon runt hela tiden på hundra olika jobb, kurser, styrelseuppdrag och fester. Vi hann knappt ses för allt hon skulle göra.”
”Var hon otrogen nån gång”, undrar Carolin.
”Jag vet inte. Aldrig så jag fick reda på det i alla fall, men hon är alltid charmig och flörtig mot alla och… ja, hon är en väldigt sexuell person, så jag måste erkänna att jag tänkte tanken, att det skulle kunna ha hänt.” Carolin skakar på huvudet.
”Varför var du ens tillsammans med henne?” Jag rycker på axlarna och ler.
”För att jag älskade henne.”

.