Berättelsen om Alex, Del 20

När jag kommer till jobbet måste jag passera förbi Maries kontor för att komma till min plats. Hennes rum har en glasvägg mot korridoren så hon ser mig alltid när jag går förbi. När hon är där och inte sitter i möte brukar hon titta upp och le mot mig. Jag vet inte hur hon kan veta att det är jag som går där. Eller tittar hon på alla som passerar? När hon sitter i möte tittar hon inte upp, men sen tycker jag ändå att jag känner hennes blick i ryggen. Eller så inbillar jag mig bara. Kanske är det för att jag minns att hon brukade säga att jag har världens snyggaste häck och att hon tyckte om att se mig bakifrån. Men det var förstås innan hon lämnade mig. Hon har säkert hunnit spana in många häckar sedan dess.

Idag sitter Carolin mitt emot Marie när jag går förbi. Marie vänder ändå på huvudet och ler mot mig. Det känns egentligen lite falskt och småfånigt, eftersom vi nästan aldrig pratar med varandra, utan det där leendet är den enda kontakt vi har. Inte för att jag vill prata med henne. Jag tycker fortfarande att det känns konstigt och småjobbigt att jag måste gå till en arbetsplats där risken finns att stöta ihop med henne varje dag. Hade hon inte sagt att hon var ute och reste så mycket? Jag tycker det var en överdrift. Minst varannan dag tycker jag att hon brukar vara på kontoret.

Jag tänker tillbaka på bilden jag just såg på Maries rum. Det var något konstigt med den. Jag tror det var Carolins ansiktsuttryck och kroppsspråk. Hon såg så ovanligt mjuk och inbjudande ut. Försökte hon flirta med Marie? Men Marie hade bara sitt professionellt vänliga ansikte. Jag bestämmer mig för att jag nog bara inbillat mig och slår mig ner vid datorn. Nån minut senare dimper Carolin ner på stolen bredvid mig. Hon ser glad ut.
”Så? Hur är det med festhumöret inför kvällen?”
”Jo, det ska bli kul.”
”Ska Lis komma?”
”Ja, jag tror det. Jag funderade på en sak. Skulle det verka oproffsigt att be henne signera min bok?”
”Inte oproffsigt kanske, men ni skulle kanske hamna på lite olika nivå.”
”Vad menar du?”
”Alltså, just nu är du en intressant person för henne, någon hon vill veta mer om. Men om du börjar be om autografer, då blir du reducerad till en beundrare. Fattar du?”
”Ja.. Jo.”
”Jag tycker du istället ska ta med den där bilden åt henne, i en ram.”
”Öh.. är inte det också lite påfluget?”
”Nej. För då ger du henne en bit av dig istället för att be om en bit av henne, fattar du?” Carolin blinkar och jag skrattar.
”Okej, jag fattar.”
”Bra. Nu ska jag hjälpa dig med den där tavlan. Det är ändå bra att du vet hur man gör till nästa gång.” Jag drar ivrigt fram min stol till Carolins dator. Hon är nog en av de bästa kollegor jag haft.

.