Berättelsen om Alex, Del 19

”Och sen då? Vad hände sen?” Jenny lutar sig fram över bordet med lysande ögon.
”Sen blev vi visade till ett konferensrum där vi startade upp laserkanonen och förberedde oss. Och sen kom förlagsfolket.” Jag tar en klunk av min juice.
”Vad var det för några då?”
”Ja det du. Det var två kvinnor och två män som kom in och hälsade…”
”Jaha?”
”Och jag tyckte en av kvinnorna såg så bekant ut.”
”Vem var det?”
”Det var Lis Nygård!”
”Hon som skrev boken som du gillade så mycket?”
”Ja! Väntan på henne. Hon jobbar tydligen på förlaget!”
”Wow.”
”Ja, så chefen där tyckte hon kunde vara med på vårt möte.”
”Blev du inte jättenervös då?”
”Jo”, erkänner jag. ”Först. Men sen visade vi upp min bild, den där jag ritade efter att ha läst hennes bok. David på jobbet hade färglagt den jättesnyggt i datorn så jag kände mig riktigt stolt över den när den kom upp på duken. Och jag såg det på henne, du vet, sådär som i slowmotion, hur hennes mungipor lyftes och hon bara såg så helnöjd ut.”
”Vad skönt.”
”Ja. Och efter det gick allting bara jättebra. De verkade väldigt positiva till alla våra idéer och vi blev till och med bjudna på fest på förlaget i morgon!”
”Vad kul. Hur ser hon ut, den där Lis?”
”Hon är väl normallång, mörk, bruna ögon.”
”Snygg?”
”Jo. Hon ser nog rätt bra ut.” Vilken underdrift, tänker jag och ler för mig själv. Hon var så snygg så klockorna stannade. Jag vet ju att man inte kan gå bara på någons utseende men jag kunde inte hjälpa det. Jag njöt varje sekund under presentationen när jag hade hennes fulla uppmärksamhet. När vi skulle gå visade hon oss ut och sade lågt, bara till mig, att hon hade blivit helt kär i min bild. Hade jag fått se den tidigare hade jag satt den på omslaget. Det var det finaste beröm jag kunde få och jag spann som en katt. Sedan sa hon att hon såg fram emot att få prata mer med mig på festen i morgon. Jag berättar inte det här för Jenny. Jag vet inte riktigt själv varför.

.