Berättelsen om Alex, Del 16

”Känner du för att gå ut och äta”, undrar Caroline. Jag nickar. Byråfolket verkar med ”ut” nästan alltid mena restaurangen som ligger på den inbyggda piazzan mellan vårt hus och nästa. Så är det även idag. Vi tar hissen ner till bottenvåningen och Carolin styr stegen mot sitt favoritbord i hörnet av torget. Efter att ha beställt av den vänlige servitören lutar hon sig tillbaka och ler nöjt.
”Vet du vad, Alex? Jag tror att det här kommer bli riktigt riktigt bra.”
”Kampanjen?”
”Ja. Det är så skönt när någon kommer med nya fräscha idéer. Och jag tycker vi jobbar bra ihop också.”
”Det tycker jag med”, börjar jag när Carolin plötsligt öppnar menyn och håller upp den framför ansiktet. Jag skrattar till. ”Öh.. vad gör du?”
”Förlåt. Jag tyckte jag såg mitt ex. Men det var visst inte hon. Det är läskigt när de plötsligt dyker upp sådär.”
”Ja, det kan jag verkligen hålla med om.”
”Har du också jobbiga ex?”
”Jobbiga och jobbiga. Det beror väl på hur man ser det.”
”Vad du är hemlighetsfull. Berätta nu!”
”Jaa..” Jag tvekar. Men det lär väl ändå komma fram förr eller senare. Och det känns som att jag kan lita på Carolin. ”Jag höll ju nästan på att tacka nej till jobbet här för att jag sprang in i ett ex.”
”Jaså, vad hände?”
”Jag var inne hos Göran på intervju när hon plötsligt kom in genom dörren och jag blev så chockad att jag slog omkull en blomkruka.”
”Men…” Hon skrattar. ”Men vem var det? Nån som jobbar hos oss?”
”Ja. Marie heter hon.”
”Marie, vår chef?”
"Ja."
”Oj.” Carolin ser väldigt förvånad ut.
”Men det var längesen nu. Det var för fyra år sen när vi bodde i Nyköping.”
”Jaha…”

Vår mat kommer in och jag äter med god aptit. Carolin petar i sin. Jag kan inte hjälpa att känna det som att hon blev på sämre humör efter att jag berättat om Marie.

.