Se över murar, Del 1 av 3

Jag hade börjat prata med henne på Internet och jag hade bara sett hennes ansiktsbild. Det var ett vänligt ansikte, med levande gröna ögon. Men det var inte det som hade gjort att jag hade pratat med henne nästan varje dag i två månader. Det var något annat som fick mig att lägga mig alldeles för sent och ändå vakna tidigt nästa morgon med ett leende på läpparna. Jag kunde inte sätta fingret på det, men det var någonting vi delade och det fascinerade mig att det kunde märkas så väl fastän vi bara utbytte korta textmeddelanden. Det fanns i sättet hon uttryckte sig, i hennes sätt att bygga ihop ord till meningar som lyste av fantasi och humor och varje gång hon berättade något kände jag igen mig. I hennes intressen, i hennes åsikter och i hennes drömmar.

Jag var riktigt nervös då, när vi skulle träffas första gången. Jag gick längs Katarinavägen, Stockholms vackraste gata, och försökte inbilla mig att jag njöt av utsikten, men sanningen var att mina tankar var någon helt annanstans. Jag undrade hur min reaktion skulle bli när jag såg henne, om fantasibilden jag byggt upp skulle raseras när hon visade sig vara någon helt annan. Sedan fick jag syn på henne. En mullig brunbränd gestalt i shorts och ballerinaskor stod vid muren och såg ut över vattnet. Hon hade det blonda håret uppsatt i en liten tofs i nacken och över hennes axel hängde en grön bag. Jag saktade in på stegen och såg frågande åt hennes håll. Det var då hon vände sig om och hennes ansikte sprack upp i ett stort leende, det varmaste leende jag någonsin sett. Min första tanke var att vända mig om för att se om hon hade fått syn på någon annan. Sedan insåg jag att det totalt oförfalskade leendet och glittret i hennes ögon faktiskt var bara för mig.

Vi pratade i timmar medan skymningen lade sig tillrätta över Gröna Lunds karuseller och Djurgårdsfärjorna skyndade fram och tillbaka på vattnet nedanför Hermans trädgårdscafé. Det var hon. Hon var på riktigt och hon var mer än jag någonsin vågat hoppas på. Det var första gången vi sågs och ändå visste jag redan att jag inte ville lämna hennes sida. Jag kände mig så upprymd, så vacker och så väldigt närvarande när hon satt på andra sidan bordet. Jag lät hennes ögon fånga mig och vårt bord rymde iväg, långt bort från de andra restaurangbesökarna och deras prat och skratt. Inte förrän en dam kom och meddelade oss att det var stängningsdags landade vi på den lilla grusplanen igen och insåg att vi var de enda gästerna kvar.

Sedan promenerade vi långsamt nerför Katarinavägen igen medan vi kastade försiktiga blickar av nyfikenhet och förväntan på varandra. Hon gick nära mig och ibland snuddade hennes hand vid min, som av misstag. Sedan strök den sig längre mot min handrygg och dröjde sig kvar innan jag fattade hennes hand i min. Mitt hjärta slog hårt och jag tror att hon reagerade lika starkt för hon slutade plötsligt att gå. Min hand rycktes ur hennes, men hon kom fram till mig och tog den igen. I någon minut stod vi där och såg ut över vattnet. Vi var så nära varandra redan och när hon såg på mig behövde jag bara luta mig lätt framåt för att kyssa hennes läppar, en försiktig kyss medan min hand gled över hennes rygg.
”Jag borde kanske inte kyssa dig första gången vi träffas, men jag kunde inte låta bli”, mumlade jag urskuldande. Hennes ögon glimrade till och när hon log verkade hennes fräknar förflytta sig högre upp på hennes kinder.
”Skulle det kännas bättre om jag kysste dig med”, undrade hon. Och så kysste hon mig, så ömt, så kärleksfullt och så äkta, så som hennes leende hade överraskat mig några timmar tidigare. Efter det kunde vi inte släppa varandra. Hon bodde bara några gator bort och jag följde med henne hem. Sedan gick jag aldrig därifrån.

.