Se över murar, Del 2 av 3

Sommarmånaderna flög fram. Juli, augusti och september passerade medan jag blev brunbränd och saltstänkt och förlorade mig själv mer i henne varje dag. Hösten kom och det blev kallt, men det gjorde mig inget för jag vaknade upp och log varje morgon när jag såg henne bredvid mig. I november berättade hon om chansen hon hade fått på jobbet. Det var en praktikplats, fem månader i Chicago. Det var inte vad jag hade hoppats på, men jag förstod att hon måste åka.

Hon reste i januari och vi bestämde att jag skulle komma dit och hälsa på första gången i mars. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att det var möjligt att sakna någon så mycket. Tiden segade sig fram och vinterkvällarna kändes mycket kalla där jag satt ensam i soffan med min tekopp. När dagen för avresan äntligen kom var jag så otålig att jag inte kunde sitta still. Inte förrän jag var i hennes armar i ankomsthallen på Chicagos flygplats slappnade min kropp av och tårar började trilla nerför mina kinder. Hon tröstade mig med sin kärleksfullaste blick och lotsade hem mig till sin lilla lägenhet där jag somnade i soffan med hennes armar om min midja.

Det verkade inte som att hon trivdes så bra. Hon irriterade sig på att hon var tvungen att ta bilen överallt och att all mat var så onyttig.
”Titta på mig. Jag har säkert gått upp tre kilo redan”, ojade hon sig framför spegeln och tog tag i fettet som envisades med att hänga sig fast vid hennes midja. I hemlighet kände jag mig rätt nöjd med att hon inte älskade sin nya stad. Då behövde jag inte oroa mig för att hon skulle vilja stanna längre.
”Du är det finaste jag vet”, sa jag och hon lämnade spegeln och kysste mig tills jag blev alldeles yr.

Vad som hände sedan har jag försökt förstå varje minut av dygnet sedan jag fick det där konstiga meddelandet. Det var ungefär en månad efter det att jag hade kommit hem från Chicago. Jag slog på datorn vid den vanliga tiden för att se om hon var där. Jag kunde inte förstå orden jag möttes av:
Jag kan inte prata med dig på ett tag. Jag är ledsen.
Menade hon verkligen allvar, undrade jag, men det enda svar jag fick var:
Orkar inte förklara just nu. Förlåt.
Sedan var hon borta. Jag stirrade på de obegripliga orden och fick plötsligt svårt att andas.

Mot min vilja verkade min hjärna oavbrutet försöka hitta förklaringar till vad som hade hänt. Kanske hade hon träffat någon annan? En vacker amerikanska. Kanske skulle hon aldrig komma tillbaka till Sverige mer. Men nycklarna till hennes lägenhet hängde på kroken i min hall och hennes kläder spökade i min garderob. Hon måste väl åtminstone komma tillbaka och hämta sina saker?

Jag har tänkt många gånger att jag borde ta en annan väg hem från jobbet och inte utsätta mig för att gå nerför Stockholms vackraste gata. Ändå går jag där varje dag. Jag ser framför mig hur hon står där vid muren, vänder sig om och ler mot mig. Varje gång hugger det till i mig. På platsen där hon stod står idag en smal gestalt och ser ut över vattnet. När jag kommer närmare märker jag att det finns något bekant över henne. Jag kan knappt tro det.
”Är det verkligen du…?” Hon vänder sig om och ler svagt.

.