Insiktshistoria 6

Den sjätte insiktshistorien vi fått in till Skorpans utmaning kommer från signaturen Julia.


Under hela min uppväxt har jag varit lite utav en pojkflicka. Är en 90-talist som sprang runt i rutiga flanellskjortor med tillhörande väst och röda manchesterjeans som satt för långt ned för vad som ansågs se okej ut, för att vara tjej. Jag hade alltid kort hår, cyklade lika fort som grabben i huset bredvid och kikade lika mycket i de trasiga porrtidningarna bakom
återvinningsstationen som min bäste barndomskompis Marco. Tanken på att leka med dockor, hoppa hopprep eller rita med kritor på gatan var inte ett alternativ, även om alla möjligheter fanns. Jag valde alltid att vara den grabbigare. Jag blev, på något lite ironiskt sätt, den maskulina av helan. Den andra halvan, min tvillingsyster, förblev femininiteten och den mer
heterosexuella av oss två.

Hela mellanstadiet upp till sjätte klass lirade jag bandy på rasterna med killarna i klassen. Aldrig en chans att jag stod och fnittrade med tjejerna bakom gympasalen. Jag brottades, svor högt och ljudligt och tryckte upp äldre grabbar mot väggen efter en tvist på bandyrasten. Jag tvekade aldrig, eller ens funderade över mitt beteende och uttryck. Vad fanns det att fundera över när allt omkring, och i mig, kändes alldeles naturligt självklart? Jag var enormt grabbig. Tittade och visslade efter äldre tjejer på vägen till matsalen precis som mina killkompisar, pratade om bröst och rumpa vid matbordet och åkte skateboard på somrarna på förbjudet och inhägnat område. Jag drömde om tjejer, tittade på tjejer och tyckte att brudhångel på film var det skönaste pirret, alla kategorier. Men vågade aldrig tänka, och acceptera, min icke heterosexualitet. Det var för skrämmande att våga inse faktumet. Rädd för att stämpeln "onaturlig" eller "äcklig" skulle fästa sig i pannan.

Gymnasiet blev vändningen. Ny klass, några nya polare och massa nya brudar att stirra sig blind på. Under första skoldagen på samhällsvetarprogrammet blev jag snabbt kompis med en kille, Micke. Vi hade samma lektioner och hängde konstant. Anade snabbt att båda två inte föll under kategorin norm. Vi blev som under slutet av andra året, offentligt i princip, bögen och flatan i klassen. Hela den psykologiska stegen följde jag. Från uppvaknandet på högstadiet, till accepterande och förståelse i tredje ring. Under tredje och sista året började det obligatoriska studentfestandet och så även outandet. Inför klasskamrater, kompisar från damlaget i innebandyn och för mer eller mindre ödmjuka personer, berättade jag om min lilla hemlighet. Jag var en flata, kort och gott. Alkoholen har hjälpt mig att våga prata om vem och vad jag är. Det kanske är fel, men ruset som uppkommer efter ett samtal om läggning i fyllan, går inte att beskriva. Det är en befrielse!

Inför mina vänner, och allmänheten, har jag aldrig varit sen att markera vem jag är, egentligen. Oavsett om personalen på vårdavdelningen jag nu ströjobbar på, försiktigt börjar ana, står jag fullt ut för vem jag är. Någon annan än mig själv kan jag ju inte vara...
För familj, är det dock knivigare. Idag hänger dock en prideflagga på mitt rum och jag deltar aktivt i diskussioner kring matbordet om HBT-personers situation i samhället. Min bonusmamma är genuspedagog och förstår på alla sätt och vis. Ingen djupare förklaring behövs för de andra syskonen heller som fick höra först av alla om min lilla diamant inombords. Alla förstod och var stolta över vem jag var. Förutom min biologiska mamma. Hon som alltid tittat bort och gjort kräkljud när Christer Björkman eller Efva Attling visat sig på tvn. Bögar förblir stjärtpojkar i hennes vokabulär, enligt henne. Det är tragiskt och oerhört ledsamt att veta att hon inte kan vara glad över vem jag är och vad jag engagerar mig i.

HBT finns visserligen inte hos henne. Men hos mig är det hela mitt tjugoåriga hjärta. Från förskoleklass och for ever more.


/Julia