Insiktshistoria 8

Signaturen Maria skickade in den åttonde insiktshistorien till Skorpans utmaning och därmed kom läsarna upp i de åtta historier som Skorpan ville ha för att berätta sin egen! Grattis! Men fortsätt föralldel gärna att skicka in era historier ändå!


När folk frågar mig om när och hur jag förstod att jag är homosexuell, så vet jag inte riktigt vad jag ska svara. Jag skulle kunna svara 5 år, 11 år, 14 år, 19 år eller ännu senare.
Jag har alltid tyckt att tjejer är vackra och att killar är grå och ointressanta. Redan i förskoleåldern var jag förälskad, på ett barnsätt, i äldre tjejer. Jag minns till exempel när det kom en ny tjej till min klass lågstadiet och hur det pirrade i magen när jag såg henne. På mellanstadiet började de andra tjejerna i klassen intressera sig för killar. De undrade vem jag var kär och blev sura när jag inte berättade det. Men jag var inte kär i någon kille. Jag aktade mig för att ha nära vänner, för då kom alltid en massa besvärliga frågor. En tjej i klassen sa att jag var omogen och efterbliven och det trodde jag på under många år.

Jag är född i slutet av sjuttiotalet och när jag var barn och tonåring så var homosexualitet fortfarande något fult och konstigt som man inte pratade om. Första gången som jag överhuvudtaget hörde talas om att det fanns homosexuella var när jag läste i min SO- bok på mellanstadiet. Där stod något i stil med att det inte var ovanligt att tonåringar drogs till sitt eget kön, men att det bara var en fas som nästan alltid gick över. I några fall hängde det i hela livet och kallades homosexualitet. Jag tog verkligen fasta på de där orden om att det var en fas som skulle gå över.

I sjuan blev jag förälskad i en tjej på riktigt. Hon gick i min klass och jag kan fortfarande se hennes glittrande ögon och hennes långa ljusa lockar framför mig. I åttan började jag förstå att jag verkligen var det där som kallades homosexuell. Jag blev jättedeprimerad, men jag hoppades på att det skulle gå över precis som det stod i boken. Mina familj var inte religiösa, men jag hade ändå varit med mycket i kyrkans aktiviteter och jag hade någon sorts barnatro. Jag tolkade budskapet från kyrkan som att inte ens Gud älskade sådan som mig. Min mamma använde ord som ”felvaggade” när hon pratade om homosexuella. Min lärare sa till en en klasskompis som var nynazist som uttryckte sig negativt om homosexuella, att han hade kloka åsikter men att han borde uttrycka dem på ett annat sätt än genom att vara nynazist. Mina kompisar skämtade om homosexualitet och sa på skoj att om jag var sådan så fick jag sätta mig någon annanstans. Allt det här gjorde att jag hellre skulle ta livet av mig än erkänna att jag var homosexuell.

På gymnasiet hamnade jag i en ny klass och träffade en tjej som fortfarande är min bästa vän. Då på gymnasiet var jag jättekär i henne. Jag ville vara med henne jämt. Vi umgicks hela dagarna, pratade i telefon på kvällarna och sov över hos varandra på helgerna. Vi låg ofta bredvid varandra i sängen och pratade. Jag försökte hela tiden hitta orsaker att snudda vid eller röra henne.

Hösten 1998 flyttade jag hemifrån. Det var då den stora krisen kom och jag till slut var tvungen att erkänna för mig själv att jag är homosexuell. Det var samma höst som ecce homo- utställningen och som filmen ”Fucking Åmål” hade premiär. Det var som om den här hösten var någon sorts vändpunkt för synen på HBT. Det var då debatten började på allvar och som folk så sakteliga började få en mer positiv inställning. Eller så var det bara jag som upplevde det så. Några år senare började jag söka upp homosexuella föreningar och började så småningom komma ut. Men det har tagit tid att hitta mig själv. Jag har alltid varit en feminin tjej som blivit kär i ganska feminina tjejer. Både heterosexuella och homosexuella har ibland svårt att acceptera att flator kan vara femme. Nu är jag vuxen och varken jag själv, min familj eller mina vänner har svårt att acceptera min läggning. Jag är stolt att vara den jag är.

/Maria