Insiktshistoria 3

Här kommer den tredje historien i Skorpans utmaning. Denna gång från signaturen R. Skicka in din egen berättelse till 5flator@gmail.com!


Jag har nog alltid varit gay. Jag har liksom bara inte fattat det. Eller snarare att det jag kände inte var hur andra tjejer kände. Jag minns att jag när jag var sex år kom till slutsatsen att eftersom jag lärt mig att man inte skulle pussa pojkar hursomhelst så var det bättre att pussa flickor. Det var inget jag provade i praktiken, eller ens planerade att göra. Jag gjorde bara den kopplingen. Och vissa ”sanningar” man får för sig när man är liten sitter fastrotade. Jag har en känsla av att mina föräldrar inte skulle se det på samma sätt. Men det är mitt liv. Inte deras.

Jag följde nog strömmen länge. Kollade efter killar för att mina kompisar gjorde det. Men det var inte sådär superkul. Jag tröttnade på deras killsnack. Men visst var jag intresserad av killar. När jag var femton träffade jag C och jag trodde jag hittat mannen i mitt liv. Vi blev kompisar men aldrig nåt mer. När jag var runt 20 började min övertygelse om att han var den rätte att släppa och jag började se folk på ett annat sätt efter att inte ha kollat åt några andra killar på flera år. Jag hittade få killar som var intressanta. Inte för att jag vrålletade men…

Under min tonårstid började jag få tillbaka det självförtroende jag tappat efter att inte ha kommit in riktigt i gemenskapen i min mellanstadieklass. Jag slutade göra saker bara därför att man ”skulle” göra så. Jag gjorde ingen superrevolt. Men jag började vägra trängas i den form omgivningen stöpt åt mig. Jag skapade mina egna levnadsregler som:
”Gör som du vill så länge du inte skadar nån”, ”Låt mig vara mig, eller låt bli och lämna mig ifred” och ”Ge mig en anledning bra nog så ska jag göra det”

Jag började följa Kvinnofängelset när jag var runt 20. Jag satt uppe till halv två. Såg mitt efterlängtade avsnitt och gick sen och la mig. Dessutom såg jag alla serier (i alla fall de bra eller halvbra) som gick innan. Och det var där och då, när de började visa Bad Girls (eller Bakom Järngaller som det stod i tevetablån) när man fick följa Nikki and Helens story, som jag började min färd mot att inse att jag är gay.

Det är min enda referensram. Jag vet inte hur lång tid det tog innan jag fattade. Eller om jag visste det redan innan. Jag har fortfarande svårt att förstå hur något som känns så normalt och som en del av mig kan uppfattas som annorlunda av andra. Det tog några år innan jag blev bekväm med etiketten homosexuell. Att inse att jag var annorlunda även på det området och vart gränsen för hur andra känner och tycker går.

Nu har jag hittat en hel del saker som gör att jag är rätt säker på att jag varit gay länge. Jag kan se filmer jag såg när jag var yngre och känna nån sorts attraktion till karaktärerna och minnas att jag alltid känt det så. Och det är i princip alltid tjejer…

/R