Insiktshistoria 10

Hej!

Jag måste bara få säga att det har varit jätteroligt att läsa alla era berättelser! Tack för att ni delat med er av era tankar, känslor och erfarenheter! Här kommer som utlovat min egen historia.

Hälsningar Skorpan


”Vilken skola kommer du ifrån?” Den mörkhåriga ängeln vände sig om i bänken och såg nyfiket på mig. Jag öppnade munnen för att svara just när jag mötte hennes blick och… inget kom ut. Jag såg på henne och letade febrilt efter ord. Till slut hittade jag ett. Lyckligtvis var det namnet på den högstadieskola där jag hade tillbringat de tre senaste åren. Men sedan tog det stopp. En normal person hade förstås frågat henne samma sak tillbaka och fått igång en konversation, men min hjärna hade fått kortslutning och när jag inte hade något mer att säga vände hon sig framåt igen. Strax därefter kom läraren in i rummet och satte igång lektionen. Själv försökte jag förstå vad som just hade hänt. Jag var förstås nervös för att jag skulle börja i en ny klass, men var jag så nervös att jag inte ens kunde prata?

Den mörkhåriga flickan verkade så trevlig. Hon log, pratade och skrattade. Hon hade fått hela sitt kompisgäng med sig in i den nya klassen. Hon såg att jag kom själv från min skola och det var nog därför hon frågade om jag ville gå med henne och hennes kompisar och äta lunch. Jag tog tacksamt emot erbjudandet och vi gick till matsalen. Nu skulle jag väl få chansen att vara trevlig och ta igen för den där missen i klassrummet. Vi satte oss vid bordet. Hon försökte prata med mig igen och.. precis samma sak hände! Så fort hon tittade på mig blev min hjärna tom. Inombords blev jag otroligt arg på mig själv och kunde inte förstå de här nya reaktionerna som inte gick att kontrollera.

Sedan hade jag försuttit mina chanser. Jag visste det. I hennes ögon var jag nu en underlig nervös människa som knappt sade ett ord fastän jag blev tilltalad. Det var irriterande. Det var inte jag och jag ville inte att hon skulle se mig på det sättet. Jag funderade mycket på vad det var som gjorde att jag inte kunde prata med just henne. Jag kunde prata avslappnat med vem som helst annars, men det var henne jag allra helst ville prata med. Kanske hade jag aldrig förut träffat en så perfekt människa. Säkert kunde inte vem som helst få bli vän med någon som hon. Det måste vara det som gjorde mig nervös. Att hon var så perfekt.

Under vårt första år i samma klass studerade jag henne på håll. Hon var så snyggt klädd. Hennes hår var så blankt. Jag tyckte om hur hon satte upp det i en knut med en pinne genom. Då kunde jag se hennes vackra nacklinjer. Hennes nacke var så inbjudande. Jag undrade om någon kille fick luta sig fram och kyssa den. I omklädningsrummet klarade jag inte av att se rakt på henne. Jag gick aldrig in i duschen förrän hon var klar. Men jag gjorde framsteg. Jag klarade av att prata med henne korta stunder. Jag kunde till och med få fram hela meningar. Det var bara ibland, när hon var lite för nära och hon såg direkt på mig med sina stora blå ögon som det kunde låsa sig. Det var otroligt pinsamt när det hände. Ändå kunde jag inte låta bli att försöka närma mig henne igen.

Men, tycker ni, borde jag nu inte ha insett hur otroligt kär jag var i henne? Kanske. Men jag hade aldrig tänkt på flickor på det sättet förut. Det var först ett år senare, när jag träffade några nya vänner, som jag på allvar kom i kontakt med ordet ”lesbisk”. Det var en väldigt öppen och livlig konversation som satte igång många tankar i mitt huvud. Även om jag hade fått små ledtrådar här och var tidigare i livet var det först nu jag verkligen började ta in informationen: Det fanns alltså mängder av lesbiska kvinnor och vem som helst kunde vara en sån? Jag kunde vara det. Var jag det? Nej, jag hade aldrig velat ha sex med en tjej så det kunde jag inte vara. Jag visste inte ens vad tjejer gjorde med varandra när de hade sex. Det var en främmande värld som inte kunde ha något med mig att göra. Eller? Det fanns ändå någonting som fascinerade mig. Jag insåg att jag ville veta mer om den här världen. Att titta lite på håll och bara konstatera vad det handlade om, det borde väl vara ofarligt? Men hur skulle det gå till?

Jag gjorde det som alla andra i min ålder gjorde på gymnasiet: Jag började chatta. I de där chattrummen fanns det alltid någon som hade lagt till ”lesbisk” eller ”bs” efter sitt namn. Det var dem jag letade upp och började prata med. Jag frågade dem om precis allting. Hur hade de insett att de var lesbiska? Hade de träffat någon? Vad gjorde de egentligen med varandra? Vissa av de här stackars flickorna stod inte ut med mig någon längre stund. Andra var mycket generösa och tog sig tid för en förvirrad nyfiken tonåring. Efter ett tag började jag känna igen namnen på vissa av personerna i chattrummen och de blev nästan som bekanta som jag stötte på ibland. En av tjejerna var extra trevlig. Hon och jag pratade i flera månader, först lite av och till när vi råkade stöta på varandra, men sedan oftare och till slut nästan varje dag. Vi avtalade inte någon tid eller så. Hon bara fanns där och hon var så charmig och rolig att jag ofta satt och skrattade högt för mig själv framför datorn. En kväll frågade hon om jag ville träffa henne. Jag sa ja, men mammas röst ekade i mitt bakhuvud: Det var farligt att träffa någon från Internet. De kunde vara elaka fula gubbar som var out to get you! Kanske hade tjejens mamma sagt detsamma till henne, för hon föreslog att vi skulle träffas på Plattan, Stockholms mest befolkade plats. Det kändes som en säker plats, men det var ungefär det enda som kändes säkert med vårt möte.

Jag såg henne på långt håll när hon kom emot mig. Hon var mycket söt och log så att jag blev alldeles pirrig. Vi satte oss på ett café och pratade i flera timmar. Redan då började jag förstå. Det fanns inget konstigt, inget främmande. Ingenting i livet förändras för att man är lesbisk. Jag är fortfarande jag. Den där rädslan jag hade burit på började lägga sig lite.

Vi fortsatte att träffas och för varje dag föll jag mer och mer för henne. Samtidigt insåg jag vad det var jag hade känt för den perfekta tjejen i min klass. Men konstigt nog brydde jag mig inte alls lika mycket om henne längre. Det sista året på gymnasiet kunde jag prata med henne utan problem. Vad hon tyckte om mig spelade ingen roll längre. Jag hade en vacker hemlighet som gav mig nytt självförtroende och skänkte mig lycka.

/Skorpan

.