Se över murar, Del 3 av 3

Jag står som förstenad. Det är inte bara att hon gått ner enormt mycket i vikt och att hennes hår är längre. Hon ser så trött ut och glittret i hennes ögon är borta. Det gör mig rädd. Jag närmar mig försiktigt, som om hon skulle försvinna om jag kom för nära.
”Vad är det som har hänt”, säger jag trevande. Hon ser på mig, men verkar inte hitta några ord. I samma sekund som jag är framme hos henne brister alla fördämningar och hon hänger sig gråtande i mina armar. Det gör ont i mig att känna hennes förtvivlade hulkningar och när jag håller om henne känns hennes kropp så tunn. Vi står där länge medan jag försöker lugna ner henne.
”Det är ingen fara. Du är hemma nu”, säger jag, utan att veta om det är rätt ord för att trösta henne. Hon slutar snyfta och torkar tårarna med tröjärmen.
”Förlåt”, säger hon, utan att se på mig. ”Jag kände att jag måste träffa dig och förklara.” Hon tar ett djupt andetag och sväljer. Jag säger inget. Jag lutar mig mot muren och väntar.
”När jag var där… Så var det någon…” Hon tystnar.
”Blev du kär”, försöker jag.
”Nej! Nej, nej….” Hon ser förvånat på mig. ”Det var… Jag blev våldtagen.” Det svindlar till i mitt huvud och jag känner hur mina ben blir ostadiga. Jag glider ner längs muren till sittande och känner hur tårarna rinner längs mina kinder.
”V…”, är det ända jag får fram. Jag känner hur hon sätter sig bredvid mig och tar min hand i sin. Jag koncentrerar mig på att andas. Känslorna far som blixtar genom min kropp; chock, ilska, rädsla. Hur kan någon våldta, skända, det vackraste i världen?
”Maria.” Hennes hand stryker mitt hår och jag försöker le svagt genom tårarna, men det ser förmodligen mest ut som en grimas.
”När hände det”, får jag fram.
”Då. Innan jag skrev till dig.”
”Varför sa du inget?”
”Jag kunde inte. Jag kände mig så äcklad. Smutsig.”
”Du är aldrig smutsig. Aldrig.”
”Förlåt. Allt med dig har varit så fint. Jag ville inte dra in det smutsiga…”
”Prata inte sådär. Han är smutsig! Han är sjuk. Det har inget med dig att göra.” Jag ser hur hon kniper ihop läpparna.
”Han tog något från mig, Maria. Det är något hos mig som fattas.”
”Vi kommer att hitta det igen”, säger jag. Jag inser att genom att säga vi har jag antagit att hon skulle vilja vara med mig igen. Kanske är det inte alls så, men hon ler svagt och nickar.
”Betyder det att du kan förlåta mig?” Hon försöker säga det utan att låta nervös, men jag hör det och det gör mig glad.
”Jag kunde inte ens ta in det där du skrev. Du är den jag vill dela mitt liv med, som jag vill ha barn med, bli gammal med…”

Hon skrattar generat och för en sekund finns glittret i hennes ögon där igen. Hon flyttar närmare mig.
”Jag har saknat dig”, säger hon. ”Vet du om att det är ett år sedan vi träffades?”

.