Insiktshistoria 5

Nästa insiktshistoria i Skorpans utmaning kommer från Paulina!


T och jag hade gått i samma klass sedan början på mellanstadiet, och hon var en av mina närmsta vänner. När vi gick i högstadiet tillsammans började jag plötsligt få konstiga impulser att luta mig fram i rulltrappan och kyssa hennes fina läppar eller stryka henne över det långa mörka håret. När vi övernattade hos varandra (oftast i samma säng) sov jag aldrig en blund. Några gånger kysstes vi på fest men det var bara på skoj. Det gjorde ju alla. Hon hade pojkvän och jag hade väl min beskärda del av killar jag med, även om de där skojkyssarna med T fick mina ben att darra underligt. Vi umgicks nästan varje dag, även på kvällarna, och jag använde allt jag kunde som en ursäkt att röra vid henne. Tillslut tvingades jag förstås inse att jag var helt hopplöst kär i T.

Att inse att man som tjej är förälskad i sin tjejkompis skulle man ju tänka sig öppna ögonen för begreppet homosexualitet, men icke då. Jag var kär i T, men hade inte en tanke på att jag var homo eller bi. Tanken slog mig verkligen aldrig, hon skulle lika gärna kunna varit en killkompis. Jo, jag visste ju vad en lesbisk var och allt; min underbart öppensinnade mamma hade alltid pratat om mångfald och använde fraser som ”livspartners” och ”när du skaffar en pojkvän eller flickvän …”. Ändå trillade inte polletten ner. T var bara T och jag var bara jag.

Så i nian på högstadiet bytte jag skola och T och jag fick hålla oss till att ses på fritiden. Vid det här laget stylade jag mig i minst en timme varje gång vi skulle ses.Det blev tillslut riktigt jobbigt att ses, mitt tonårshjärtas kärleksförklaring låg hela tiden på tippen av min tunga och ville ut i stora ord blandat med kyssar. Men jag vågade aldrig.

Under en lektion i biologi uppstod en dag en livlig diskussion i klassen om olika sexuella läggningar. Det var åsikter av alla de slag; några killar i klassen ropade ut ”Adam and Eve – not Adam and Steve”, medan min härliga magister försökte med att bisexuella ju får ”det bästa av båda världar”. Under loppet av denna lektion hann mer än hälften av klassens tjejer komma ut som bi. Jag var inte en av dem. Samma kväll skulle jag dock sova över hos en av mina nya bisexuella klasskompisar, och vi kom in på ämnet som diskuterats i skolan tidigare. Jag berättade för första gången om mina känslor för T, varpå klasskompisen sakligt konstaterade att jag nog också var bi. Ja, fasen, det lät ju logiskt. Är jag kär i en tjej är jag nog inte så straight.

Det tog mig alltså hela två år innan jag äntligen lade ihop ett och ett och insåg att jag var bi (vilket senare övergick till homo), men det var värt väntan. Hur gick det med T då? Inget hände mellan oss, men hon är än idag en av mina bästa vänner. Faktum är att hon för några månader sedan, efter alla dessa år, bekände att hon varit jättekär i mig i högstadiet. I mig! Tänk om vi hade vetat om varandras känslor då, vem vet vad som kunde blivit om vi bara vågat…

(PS. De flesta av bi-tjejerna i niondeklassen är numera officiellt heterosexuella.)

/Paulina