Berättelsen om Alex, Del 34

”Kan jag komma in”, frågar jag när jag sticker in huvudet genom dörren till Maries kontor.
”Javisst”, säger hon. Hon har ängslan i ögonen. Jag känner igen den. Jag bar på den själv den gången när jag visste att hon skulle säga det jag inte ville höra. Nu har det på något vis blivit jag som har makten att såra henne, men jag njuter inte det minsta av det. Jag sätter mig i stolen framför hennes skrivbord. De där ögonen har alltid fått mig ur balans, men den här gången tänker jag vara stark.
”Hur gick det till när jag fick jobbet?” Jag lägger benen i kors och ser rakt på henne. Hon biter sig i läppen.
”Det kanske kom ut lite fel förut. Jag kom på det sen. När vi skulle anställa letade jag rätt på din cv och gav den till Göran. Jag sa att jag visste att du var bra, och att jag tyckte han skulle titta på den, men mer än så har jag inte gjort. Göran har intervjuat fyra personer till och han tyckte att du passade bäst för tjänsten. Det är ingenting jag har påverkat.”
”Okej.” Hon hör tvekan i min röst.
”Tycker du att jag gjorde fel”, undrar hon.
”Jag vet inte.”
”Jag har tänkt förut att du skulle passa så bra här. Du har känslan för vad som fungerar och du har alltid tusen idéer på lager. Även om… Även om jag inte skulle ha saknat dig så mycket som jag gör… Så skulle jag ändå ha rekommenderat dig för jobbet.” Jag nickar.
”Tack.” Jag känner mig lättad. Jag vet att hon talar sanning. Marie talar alltid sanning. Är det något hon är osäker på så ljuger hon inte. Hon låter bara bli att ge några löften.
”Alex..”
”Mm?”
”Är det något mellan dig och Carolin?”
”Nej.” Jag kan inte låta bli att skratta till. Marie ler nyfiket.
”Okej. Jag tycker bara hon har blivit så glad och avslappnad sen du kom hit.”
”Ja. Det är faktiskt inte min förtjänst. Men du har rätt i att hon har träffat någon.”
”Bra.” Hon ser nöjd ut och jag inser att hon aldrig har haft något intresse i Carolin. Det är bara hennes sätt som missleder; den där glimten i ögonen, leendet som smälter is och hennes uppriktiga intresse i människor. Att hon ser ut som hon gör hjälper förstås inte heller till att stöta bort någon. Jag börjar undra om hon själv vet om att hon uppfattas som flirtig, eller om det bara kommer naturligt för henne. Säkert kan hon få vem som helst i säng om hon bara skulle vilja. Jag kan inte låta bli att undra hur många hon fått i säng sedan vi gjorde slut. Men ingen har lyckats fånga henne.
”Vad har du gjort? Sen du försvann?” Frågan kommer inifrån mig och jag hinner inte stoppa den innan den hunnit över mina läppar. Jag inser för sent att det är en farlig fråga, för den öppnar dörrar som jag hållit stängda sen den dagen hon lämnade mig. Hon ler och jag undrar vad mina ord egentligen innebar. Har jag förlåtit henne nu? Har jag givit henne en chans?
”Mycket. Jag berättar gärna allt, men inte just nu för min taxi kommer om fem minuter. I morgon, efter jobbet?” Hon reser sig och tar ner sin kavaj från klädhängaren.
”Öh.. ja..”
”Bra.”

Hon försvinner ut och jag står kvar och undrar hur det här egentligen gick till. Jag skulle bara ta reda på hur jag hade fått mitt jobb, inget annat. Nu har jag plötsligt gått med på att ha ett helt samtal med henne. Är det verkligen en bra idé?


Vad händer sen? Skorpan vill ha inspiration och är nyfiken på hur historien skulle fortsätta om det var du som fick bestämma! Lämna en kommentar, skicka ett mail eller klottra på Qruiser!

.