Berättelsen om Alex, Del 37

Marie är extra snygg idag och hon verkar vara på gott humör. Med mig vet jag inte riktigt hur det är. Jag känner mig förvirrad, tankspridd och nervös. Jag kan inte avgöra om det är en bra nervositet eller en dålig. Marie skojar och skrattar vid konferensrummet längre ner i korridoren. Jag sitter vid bordet i fikarummet med Carolin och David. De pratar om något som jag förmodligen borde lyssna på istället för att sitta och snurra pennan i handen. Jag tittar upp mot klockan. Den är fem och arbetsdagen är snart slut. Något trycker mot mitt bröst. Jag kanske inte borde göra det här. Jag kanske bara kan säga till Marie att det är bättre att vi inte pratar. Men vad skulle jag ha för orsak till det? Vi har ju faktiskt bara sagt att vi ska prata, inget mer. Jag vet vad det är som gör mig nervös och rädd. Det jag är orolig för är att jag ska falla för henne igen. Jag kan inte avgöra om det är något jag vill, något jag vågar. Om jag skulle bli hennes igen, hur skulle mitt liv se ut då? Skulle det bli annorlunda än förra gången? Och vad skulle jag säga till Jenny?

”Jag skulle behöva låna Alex ett tag, är det okej?” Marie står plötsligt framför oss och talar med den professionella rösten som får det att låta som att hon behöver mig till något viktigt affärssamtal.
”Javisst”, säger Carolin och inom en sekund är hennes blick nere bland papprena igen. De kommer inte att sakna mig idag. Jag sväljer och reser mig från stolen. Marie och jag hämtar våra kappor och går. Vi går och går och snart är vi på en bar i kanten av ett torg. Marie säger att hon gillar det stället och jo, det är nog rätt mysigt. Om jag inte hade en sån klump i bröstet skulle jag kanske kunna njuta av det.

”Är du okej”, undrar Marie bekymrat. ”Du säger inte så mycket.”
”Nej.. jag… Jag känner mig lite förvirrad.”
”Okej. Det kan jag förstå. Men det är lugnt. Jag kan börja prata. Jag kan börja med att svara på din fråga, om vad jag gjort sen sist.”

Jag nickar och hon börjar prata. En söt tjej kommer med varsin drink till oss och jag sippar på den medan jag lyssnar. Jag känner hur jag börjar slappna av mer och mer. Det känns bekant att lyssna på Marie när hon berättar, och hon berättar på ett intimt sätt som får mig att känna mig speciell. Efter ett tag börjar jag skjuta in en fråga då och då. Det känns skönt på något sätt, att fylla det där stora tomrummet som blivit från det att jag visste allt om Marie till tiden då vi inte sagt ett ord till varandra. Hon berättar om sina resor, om sina jobb, om människor hon träffat, om hur hon inte velat ha ett förhållande med någon. Jag vet att det är saker hon inte berättar för vem som helst, men hon är helt öppen mot mig. Det är så lätt att sugas in i hennes aura. Det är behagligt att vara där. Jag känner mig fin, viktig, vacker. Men då och då tränger ett sting av rädsla in till mig igen. Allt det där fina hos henne drar fram känslofyllda minnen hos mig, men då och då minns jag också hur ont det gjorde när det togs ifrån mig. Skulle jag orka med det igen?

.