Berättelsen om Alex, Del 39

”Jag började undra om du skulle dyka upp”, säger Jenny när jag öppnar dörren. Hon ger mig en puss på munnen innan hon fortsätter att torka av borden. Jag sätter mig ner vid bordet hon just torkat av. Jag känner mig helt utmattad. Hon slutar torka och sätter sig mittemot mig. Jag ler mot henne. Det känns välbekant och tryggt att sitta där i hennes café, där vi pratat om allt möjligt. Hon studerar mig.
”Du ser trött ut.”
”Mm. Jag är helt slut.”
”Hur gick samtalet?”
”Bra fråga. Jag vet inte. Det är en rätt konstig situation att ha en chef som man varit ihop med och sen inte pratat med på flera år.”
”Men om man inte har några känslor för varandra längre borde det väl egentligen inte vara något problem?” Jag biter mig i läppen. Jenny är alldeles för smart och jag är för trött och berusad för att överlista henne.
”Kanske… Jag antar att det känns konstigt för att jag hade väldigt starka känslor för henne då, och sen har jag inte sett henne sen dess.”
”Tror du att du skulle kunna känna så starkt för mig någon gång?” Den frågan hade jag inte väntat mig. Jag gapar och skrattar nervöst till.
”Du är verkligen rakt på sak…”, mumlar jag.
”Alex, jag tycker väldigt mycket om dig, men jag vet inte alls var jag har dig just nu. Förut pratade vi om allting och nu känns det plötsligt som du bara håller allting hemligt.”
”Ja.. förlåt. Jag borde ha berättat. Det var bara lite mycket för mig att ta in.
”Så..?”
”Jobbet på GREAT Ads…”
”Ja..?”
”Det var tydligen Marie som såg till att jag fick det.” Det blir tyst några sekunder och jag kan nästan höra hur det knakar när Jenny tänker.
”Varför?”
”Hon tror att hon vill ha mig tillbaka.”
”Hon tror? Och du? Vad vill du?”
”Jag vill inte ha henne tillbaka.”
”Är du helt säker på det?”
”Ja.” Jag försöker hålla blicken stadig, men Jenny skakar på huvudet.
”Nej, det är du inte. Kanske det är bättre att vi bara är vänner tills du vet vad du vill.”
”Men..”
”Nej. Gå nu. Jag måste stänga.”

Så har jag sårat en av de bästa människorna i världen. Tårarna börjar rinna igen när jag går uppför trapporna. Jag vill bara hem och sova. Kanske vaknar jag upp i morgon och så är den här mardrömmen över.

.