Berättelsen om Alex, Del 33

Hon sitter vid ett bord i hörnet när jag kommer. Det är en mysig restaurang, med vita stenväggar och sparsam belysning. Istället står värmeljus på alla bord och på små hyllor längs väggarna. När jag kommer närmare ser jag att Lis är uppklädd och den urringade tighta tröjan framhäver hennes bröst. Det mörka håret glänser utsläppt över hennes axlar. Jag börjar undra om Jenny hade rätt, om det verkligen är affärer hon vill prata om.
”Hej Alex. Trevligt att du ville komma.” Hon reser sig och tar min hand innan hon visar åt mig att sätta mig.
”Ja, jag blev ju väldigt nyfiken.”
”Jag hoppas du inte blir besviken då. Vin?” Hon tar karaffen från bordet och jag skjuter fram glaset. ”Tack för bilden. Jag har hängt upp den hemma i hallen.”
”Roligt att du gillar den.”
”Det gör jag. Väldigt mycket. Det var också det jag ville prata med dig om.”
”Jaså?”
”Jo, Väntan på henne skrev jag redan för tre år sen, men nu håller jag på med ett annat projekt, en barnbok.”
”Aha?”
”Ja, jag är riktigt nöjd med historien, men bilderna kommer ha stor plats så de är lika viktiga. Jag har fått en del förslag på tecknare, men det har inte känts helt rätt med någon. Men när jag såg din bild, då kände jag att du skulle kunna tolka boken precis som jag har tänkt mig den.”
”Jag?” Jag känner mig nästan generad, men mest väldigt glad.
”Ja, vill du? Jag har med mig texten så du kan titta på den.” Hon tar upp sin väska från golvet och drar ut ett manus. Jag ler.
”Om den är lika bra som Väntan på henne skulle det vara en ära att få illustrera den.”
”Du får läsa den så kan du höra av dig sen om du är intresserad. Jag hoppas att du är det!”
”Jag ska läsa den det första jag gör i morgon.”
”Bra. Jag hade hoppats att jag skulle få prata mer med dig på festen, men vi blev ju avbrutna och sen hittade jag dig inte.”
”Jo…” Jag ser framför mig hur Marie drog iväg Lis från vårt bord. ”Hur känner du Marie”, undrar jag.
”Mest genom jobbet, men vi har en del gemensamma bekanta också. Har hon sagt något om mig?”
”Nej.. Vad menar du att hon skulle sagt?”
”Eh.. ja..”. Hon skrattar lite nervöst. ”Där på festen, när vi började prata… Så bad hon mig faktiskt att hålla mig borta från dig.”
”Va?” Jag gapar.
”Jag tänkte bara att.. Jag vet inte riktigt hur hon funkar förstås. Hon kanske inte kör med några fula knep. Men jag ville bara kolla att du inte fått någon bild av mig som inte stämmer.”
”Jag förstår inte. Sa hon till dig att du skulle hålla dig borta?”
”Alltså… Jag menar inte att hon hotade mig eller så. Hon bad mig bara.”
”Okej. Men… du lyssnade inte?” Hon skrattar.
”Nej.. Jag tror nog att du kan avgöra själv vem du vill träffa och inte.” Om det ändå vore så väl tänker jag för mig själv och ler.

.