Berättelsen om Alex, Del 31

Anna öppnar munnen som för att säga något, men stänger den igen. Hon tar en klunk kaffe.
”Men resten då”, undrar hon. ”Att hon vill ha dig tillbaka?”
”Jag vet inte. Jag har inte vågat tänka på det. Jag har kämpat i så många år för att glömma henne och för att inte tänka på henne på det sättet. Dessutom är det så mycket i vägen nu. Jag vet inte om jag skulle kunna lita på henne och jag vet inte om det skulle bli annorlunda än förra gången. Jag vet inte ens om jag skulle kunna känna likadant igen, om jag skulle våga.”
”Nej… Jag antar att du redan vet vad jag tycker”, säger Anna och ler.
”Ja. Du tycker att jag ska akta mig för den där otäcka Marie och satsa på Jenny som är en sån trevlig flicka.”
Anna skrattar.
”Du får mig att låta som nån gammal mormor.”
”En gammal homosexuell mormor.” Vi skrattar och jag känner mig på lite bättre humör.
”Vet du vad? Det reder nog ut sig på nåt sätt till slut”, säger Anna. ”Det som är meningen att det ska hända, det händer ändå till slut.”
”Så filosofiskt. Jag ska lägga min framtid i ödets händer?”
”Jag vet inte om det är ödet, men det som känns rätt för en själv brukar klarna med tiden. Det är som med Sussi. Hon hade en flickvän när vi träffades och de hade varit tillsammans jättelänge. Jag visste att jag borde hålla mig borta från henne, men det gick bara inte. Nånstans långt inne tror jag att jag visste att det ändå skulle bli vi i slutändan. Är det sådär rätt, då är det bara meningen att det ska vara. Allt annat krångel runtomkring får man bortse från. Det är inte det som räknas i längden.”
”Nej…” Jag nickar och suckar.
”Vad skulle göra dig lycklig i längden Alex?” Anna ler uppmuntrande. Jag funderar. Jag vet vad jag trodde skulle göra mig lycklig för flera år sen. Hur vet man om det fortfarande stämmer? Det är svårt att jämföra gamla inrotade drömmar med drömmar så nya att de knappt hunnit vakna. Jag hoppar till när min mobil börjar ringa på bordet. Jag tittar på displayen, men det är inget nummer jag har inlagt. Anna tittar över min axel.
”Åh nej, det är väl inte otäcka Marie”, undrar hon.
”Jag vet inte. Kan du svara?”
”Okej.” Hon tar mobilen och sätter den mot örat. ”Anna på Alex telefon”, svarar hon med sin djupa sekreterarröst. ”Mhm? Jaha. Ja, ett ögonblick.” Hon lämnar över mobilen till mig.
”En Lis söker dig.” Hon uttalar det där Lis som om hon inte alls visste vem det var, men hon fnittrar när hon sätter sig på mattan och börjar packa upp frukostpåsarna.
”Ja, hallå?”
”Hej Alex, det här är Lis Nygård. Ringer jag olämpligt?”
”Nejdå, det är ingen fara.”
”Bra. Jo, jag undrar om vi kunde ses en stund? Jag har ett förslag till dig.”
”Jaha?”
”Är du ledig ikväll? Vi kanske kunde ses och äta nåt?”
”Ja… Jo, det går väl bra.” Jag hör att det ringer på dörren och Anna reser sig för att öppna medan jag avslutar samtalet.

.