Berättelsen om Alex, Del 30

”Här kommer frukosten”. Anna ställer ner kassen på soffbordet framför mig. Hemma i Nyköping skulle jag aldrig någonsin ha kommit på tanken att köpa frukost från ett café, men jag börjar komma in i Annas vanor. Jag sträcker mig efter en av de stora pappmuggarna med kaffe. Anna dimper ner i soffan bredvid mig.
”Jag sa till Jenny att du var bakis. Hon kommer upp om en stund, när Markus kommit.” Jag grimaserar instinktivt. Min hjärna är som ett virrvarr av tankar och det känns som de behöver vara ifred för att kunna reda ut sig.
”Ja, men vad skulle jag säga då? Alex deppar för hennes ex vill ha henne tillbaka, så det passar inte så bra att du kommer förbi?” Jag skrattar.
”Nej, det vore väl inte så bra kanske.”
”Du ser så sorgsen ut där i soffhörnet. Vad tänker du?”
”Mycket.” Jag ler svagt. ”Jag vet inte om jag är ledsen eller arg eller sårad och om jag är arg vet jag inte på vem.”
”På vem är väl ganska glasklart?”
”Nej. Jag borde ha förstått att en känd reklambyrå inte behöver leta folk på nån jobbsajt. Men jag dansade bara fram på mina rosa moln och trodde att jag hade fått det där jobbet på egna meriter.”
”Det är klart du trodde. Det hade vem som helst gjort.”
”Hon lämnade ju mig. Jag kom aldrig på tanken att hon frivilligt skulle vilja ha ett dumpat ex på sitt kontor.”
”Nej. Och jag tycker det är ganska fräckt. Det är som att hon leker med hela ditt liv.”
”Är det? Jag vet inte. Jag kan inte bestämma mig. Hon visste att det var ett jobb jag ville ha. Hon visste att det skulle göra mig lycklig. Och hon visste nog också att jag skulle passa bra där.”
”Men det var inte därför hon tog dit dig”, påminner Anna mig. ”Försvarar du henne fortfarande?” Hon ser lite irriterad ut nu. Hon har aldrig tyckt om Marie och hon vill inte höra några förmildrande omständigheter.
”Nej. Fast..”
”Fast vad?”
”Hon är ett proffs. Hon hade aldrig rekommenderat någon som inte kunde leva upp till kraven. Om nu inte den där rekryteraren visste vem jag var, så visste i alla fall Marie det. Om det var hon som gav mig jobbet, så tror jag att det måste ha varit, i alla fall delvis, för att hon trodde att jag skulle göra ett bra jobb.”
”Det är viktigt för dig?”
”Ja. Det är det som måste avgöra om jag ska säga upp mig eller inte.”

.