Berättelsen om Alex, Del 29

Vi tar oss genom folkhavet ner till baren för att försöka få en drink. Det är då jag känner en hand på min axel och när jag vänder mig om står hon där. Marie är perfekt sminkad, har håret uppsatt och bär en kort svart klänning med axelband som visar det bästa av hennes slanka vältränade kropp.
”Hej Alex. Så hur har din vecka varit?” Orosbollen börjar rulla i magen. Det där är inte en fråga som man bara svarar ”bra” på för att sedan gå sin väg.
”Bra. Eller. Bättre än jag någonsin kunnat tänka mig.” Marie nickar och ler.
”Det syns på dig. Du strålar.” Jag vrider besvärat på mig. Marie snurrar bandet till handväskan runt sitt pekfinger. ”Kan vi gå ut en stund”, frågar hon. Jag tvekar, men hon går redan mot utgången. Jag suckar och följer efter. Vi går förbi kön utanför och bort mot en bänk längre fram. Där sätter hon sig och lägger armarna i kors för att skydda sig mot kylan. Jag sätter mig bredvid på behörigt avstånd. Hon tittar ner på sina knän.

”Jag har saknat dig Alex”, säger hon. Jag tror inte mina öron. Jag skakar på huvudet.
”Jo. Jag vet att var en idiot. Du var det finaste jag någonsin sett och det gjorde mig livrädd. Jag tänkte aldrig bli ihop med dig, vet du det? Jag tänkte att allt skulle bli som vanligt, att mitt liv skulle fortsätta rulla på, att jag bara skulle njuta av dig några veckor eller så. Men jag fick aldrig nog av dig. Det vände upp och ner på allt jag var van vid. Jag klarade inte av det. Fan, jag var totaldeppig i flera månader sen. Och jag slutade aldrig tänka på dig.”
”Jag förstår mig inte på dig.” Jag börjar resa mig från bänken men hon tar min hand och drar mig tillbaka. Jag sätter mig men drar åt mig handen. Tårarna börjar redan rinna mot min vilja.
”Marie, jag var helt galen i dig, och du visste om det. Ändå släppte du aldrig in mig. Du berättade aldrig för mig vad du tänkte och kände och du sprang hela tiden runt på möten och fester och extrajobb och allt vad det var. Allt gick före mig.”
”Jag vet.” En tår rinner också nerför hennes kind. Det hugger till i mig. Jag har aldrig sett henne gråta. Jag fortsätter långsamt med en mjukare röst men jag kan inte låta bli att få ur mig allt som jag har stört mig på så länge.
”Det var likadant hela tiden. Jag fick sms av dig att jag skulle komma hem till dig klockan åtta och hur mycket hann vi egentligen prata med varandra? Vi hann kanske äta en macka och ha sex innan du skulle skriva nåt styrelseprotokoll och gå och lägga dig.” Hon skrattar till.
”Ja.. Men vi hade väldigt bra sex. Jag brukade klä av dig redan i hallen.”
”Men Marie, jag har inte hört ett ord från dig på fyra år och nu, när jag råkar hamna på ditt jobb, så har du plötsligt saknat mig jättemycket?”
”Du råkade inte hamna här, Alex”, säger hon och ger mig ett sorgset leende innan hon reser sig och går. Jag drar efter andan. Plötsligt faller allt på plats. Rekryteraren Göran har inte hittat mig på den där jobbsajten som han sa. Det är Marie som har givit mig jobbet.

.