Berättelsen om Alex, Del 42

Carolin sitter och läser posten medan jag sitter vid datorn och bläddrar bland fotona för en reklamfolder för Havsbadens hotell . Hon drar ut ett papper ur ett lila kuvert och suckar.
”Barriär vill att vi kommer över på torsdag”, meddelar hon.
”Jaså, varför då”, mumlar jag utan att släppa blicken från skärmen.
”De ska fira släppet av reklamkampanjen.”
”De firar rätt mycket där va?”
”Ja, och inte bara där. Det känns som att jag sprungit på hundra olika mottagningar de senaste veckorna. Tur att Soda är så förstående.”
”Du behöver inte gå på det här. Jag kan gå så säger vi att du är upptagen.”
”Säkert? Det vore rätt skönt att slippa…”
”Inga problem.” Min blick fastnar på en vacker bild med hav och klippor som jag tycker skulle passa i broschyren och jag slutar scrolla. Jag dubbelklickar på bilden så den täcker hela skärmen. ”Vad tycker du om den här”, undrar jag.
”Jättebra”, säger Carolin. ”Kan vi ta lunch nu? Jag är jättehungrig.”

Vi har knappt hunnit slå oss ner på restaurangen förrän jag får ett sms av Lis:
Lina älskar bilderna! Kommer du på torsdag?
Mina mungipor lyfts i ett stort leende. Jag minns att Lis sade att hon skulle visa mina skisser för tjejen som är ansvarig för barnböckerna på förlaget. Nu har hon tydligen redan gjort det och allra bäst: Jag fick godkänt!
”Vad du ser glad ut”, säger Carolin nyfiket.
”Det verkar som att jag kommer göra en barnbok.”
”Vad roligt! Grattis!”
”Tack.” Jag ser ut genom de stora fönstrena. Det ser grått och kallt ut därute, men det gör mig ingenting. Till och med mina kärleksproblem känns med ens lite mindre jobbiga. Plötsligt känner jag ett sånt behov av att få prata med någon och bara fira min lycka. Men det finns bara en person som skulle förstå varför jag är så glad och det är Lis. Jag tar upp mobilen och skriver tillbaka:
Åh vad roligt! Vi måste fira! Middag ikväll?
Det piper direkt igen när Lis svarar:
Upptagen ikväll, men i morgon?
”Men, ska du sluta smsa snart eller”, muttrar Carolin. ”Är det inte du som brukar säga att det är oartigt att hålla på med telefonen när man sitter och äter med någon?”
”Jo, förlåt.” Jag stoppar ner telefonen i väskan igen. Carolin tittar på mig.
”Nu ser du inte alls lika glad ut längre. Blev utgivningen inställd?”
”Nej.” Jag tar en klunk av mitt vatten och funderar. Vad är det med mig? Jag vet att jag ibland känner mig sårad över såna dumma småsaker. Lis kanske har något jätteviktigt att göra ikväll och även om hon inte har det så kan jag ju knappast förvänta mig att hon direkt ska släppa allt hon gör och äta middag med mig när jag frågar samma dag. Hon kanske måste jobba sent. Eller så har hon tvättstugan. Eller så ska hon på middag hos sina föräldrar. Eller så är hon på en dejt, med någon snygg trevlig förlagstjej som kommer hålla henne vaken hela natten. Klart hon inte hinner äta middag med mig då. Och det är då jag inser det. Jag är svartsjuk.

.