Allt de sade om Annika, del 11

Arne Norgren blandade saft och packade ner den i korgen tillsammans med kanelbullarna. Sedan gick han ned mot bryggan. På ett sätt var han nästan glad. Det var så trevligt att ha Annika i huset. Han hade blivit lite av en ensamvarg på senare år, men nu hade han plötsligt sällskap i allt; i musiken, i soffan framför tv:n, på joggingrundan i skogen och i kajakpaddlingen på sjön. Han hade till och med lyft ner kokböckerna och sällskapsspelen från vinden. Men det fanns förstås en ton av sorg och omtanke bakom den glädjen.

De hade pratat mycket sedan Annika kom, om Albin, om Siv, om livet och sedan var det den där tanken som gnagde hos Annika. Den som hon hade berättat för honom om bara kvällen innan. Hon hade träffat någon som hade fascinerat henne, nått fram till henne på ett vis som ingen gjort tidigare. Och den personen var en kvinna. Någon som Annika bara träffat en gång. Arne hade nickat. Han förstod precis för han hade upplevt exakt samma sak. Den kvällen, då han träffade sin Alice, då visste han, på bara några timmar, att det var rätt, att det var henne han skulle dela sitt liv med. Annika hade blinkat tårögt mot honom och han visste inte om hon log eller skulle börja gråta. ”Jag är så glad att du förstår”, hade hon sagt, och sedan hade hon hängt sig om hans axlar. Därefter hade hon bitit ihop och sett lite sorgsen ut igen.
”Vad är det nu”, hade han frågat mjukt.
”Det är bara… jag vet inte om jag kommer få se henne igen, om jag ens kan hitta henne.. eller om hon ens vill träffa mig igen. Jag vet inte ens hennes efternamn.” Hon hade svalt och tittat ner i bordet, som om hon var rädd att Arne skulle tycka att hon var fånig. Men han hade klappat sin systerdotter tröstande på axeln.
”När man känner så som du gör nu, då kommer det sällan bara från ett håll. Jag jobbade faktiskt en hel del med information i det militära. Vad vet vi om den här flickan?”

.