Allt de sade om Annika, del 16

Arne Norgren hade kommit överens med sin systerdotter om hur de skulle göra. Annika hade först varit tveksam till om hon ville åka till släktgården över midsommar, men Arne hade övertygat henne om att det skulle gå bra. Inte skulle Albin våga dyka upp när hela släkten var där. Arnes två söner var båda stora och vältränade och skulle nog kunna beskydda henne om det behövdes. Och så kunde hon väl ta med sig Julie som sällskap? Jo, det lät bra hade Annika tyckt. Då skulle de också kunna spela midsommarkonserten tillsammans som de brukade.

Men hon hade fortfarande sett tankfull ut. ”Är det något mer som tynger dig”, hade Arne undrat. Annika hade givit honom ett sorgset leende och han förstod. Det var förstås vad hennes mamma skulle tycka. Annika visste inte om hon skulle orka med att ha mamman hängande över sig som en örn, ständigt hackande och noga med att tala om allt som hon gjorde fel. Men Arne lade en tröstande hand på hennes axel. ”Vi ska nog klara av dig mor också”, sa han lugnt. ”Hon är lite speciell, men det är för att hon har varit med om mycket. Hon har några grundbultar i livet som hon förlitar sig på. Hur konstigt det än låter, så tror jag faktiskt att hon vill dig väl med alla sina förmaningar. Även om hennes värld är lite mer inrutad än din och min och hon har lite svårare att se annat än svart och vitt, så vill hon att du ska vara lycklig. Det är jag säker på. Vi ska jobba på henne.”

.