Allt de sade om Annika, del 21

Arne tyckte att han hörde en kvist brytas av och han satte sig upp i gräset och såg sig om, men det var ingen där. Han borstade av sig och gick in för att hämta en handduk. Det fanns inget bättre än ett dopp i havet när man just hade sprungit.

”Vart ska du farsan?”, frågade Martin när han kom runt hörnet.
”Jag ska bada förstås.”
”Skojar du? Det är kallt! Nils kollade och han sa att det var tretton grader!”
”Dagens ungdom. Ni är såna veklingar. Jag går nu i alla fall. Ska du med?”
”Kan du bada så kan väl jag. Vänta, vi tar med Nils också. Nils! Kom! Vi ska bada!”

Martin sprang iväg för att hämta sin bror och sina badkläder och Arne log medan han gick upp för trapporna i det stora huset. Han gick in på sitt rum och drog ut en handduk ur garderoben. Det var inte så ofta han fick umgås med sina söner nuförtiden och han njöt av varje tillfälle då kan kunde lura med dem ut på någon gemensam aktivitet. Att retas med dem och kalla dem veka brukade vara ett säkert kort. De gjorde allt för att kunna slå honom i någon sport eller något spel. Han skulle utmana dem i något annat när de kom hem sen, men det fanns inte många sporter han hade någon chans i längre. Dart kanske. Det kunde han nog fortfarande klå dem i för där behövdes ingen styrka.

Hans tankar gick sedan till Annika. Kunde han lämna henne ensam en stund? Både Siv och Julie var där, så det borde inte vara någon fara. Den där Albin skulle dessutom vara bra dum om han kom dit. Nej, han hade säkert annat för sig. Han kanske redan hade hittat någon annan tjej han kunde köra med. Arne suckade. Stackars unga tjejer som blev ihop med sådana svin.

”Okej farsan, nu drar vi”, ropade Martin från nedervåningen.
”Kommer!”

.