Allt de sade om Annika, del 14

Det var en vecka kvar till midsommar och Albin hade just sagt till sin mor att han inte skulle komma och fira midsommar med dem på västkusten. Varför då? För att han ville fira midsommar med Annika i år. De hade ju aldrig firat ihop. Det hade mamma förstått sa hon, även om det var lite tråkigt att han inte kom. Det skulle säkert killarna tycka också. Killarna, det var en blandning av kompisar och några unga släktingar som Albin brukade gå ut med på midsommarafton. De brukade ha riktigt kul. Dricka öl, dansa, snacka med alla tjejer som också hängde runt restaurangerna, vid stränderna och vid midsommarängen. I slutet av kvällen blev det ofta att de hade lite roligt i buskarna också. Det var inga problem. Killarna var justa så de sa aldrig något om det. Det skulle bli trist att missa det, men tänk om Annika kom och hämtade alla sina grejer medan han var borta. Visserligen brukade hon fira med sin familj i skärgården, men samtidigt visste hon att han brukade vara bortrest, så kanske skulle hon passa på.

Fredde tyckte att han hade blivit knäpp, det hörde han på honom. Sitta hemma hela midsommar och vänta på någon som förmodligen inte kommer? Och om hon nu skulle komma, vad skulle han då göra? Det visste han inte riktigt själv. Ställa allt till rätta på något vis. Få det att bli som vanligt. Fredde hade undrat varför han överhuvudtaget ville vara i ett förhållande när det ändå inte passade honom. Kanske hade han en poäng. Albin klagade ofta på allt han var tvungen att göra sedan han blivit ihop med Annika. Han var tvungen att gå med på tråkiga släktfester, se tråkiga romantiska filmer, missa sina träningspass för att de skulle göra något gemensamt, stanna hemma ibland när alla andra skulle gå ut och festa. Ändå var det något som kändes bra med att ha henne där. Det fanns någon att komma hem till. Och hon var bra för hans image. Hon fick honom att framstå som den han ibland önskade att han var.

Hans tankar gick till besöket han fått en vecka tidigare och han rös till. Den engelska bitchen hade skickat polisen på honom. Han kokade av ilska när han tänkte på henne. Ändå hade han lyckats hålla sig lugn medan konstaplarna var där. Han hade spelat förvånad, chockad, förnärmad. Han försäkrade dem om att han aldrig skulle göra någon illa. Han hade bara varit där och frågat efter Annika. Hade de trott honom? Han visste inte. De ställde konstiga frågor om var Annika var och han hade varit tvungen att säga att de hade gjort slut och att hon hade flyttat hem till en vän. Vem då? Det visste han inte. Okej, det lät inte bra. Det gjorde det verkligen inte och det störde honom. Men det var ändå inte bevis för att han skulle ha misshandlat någon.

.