Allt de sade om Annika, del 19

Albin lutade sig mot relingen och den ljumma vinden lekte med hans hår. Han hade åkt med samma båt flera gånger förut, men aldrig ensam och aldrig runt midsommar. Det var mycket folk ombord och alla hade de rejält med packning, men stämningen var glad och alla pratade och skrattade. Han kunde förstå deras förväntan på midsommarledigheten och alla fina sommardagar som skulle komma därefter. Han brukade känna likadant. Men nu var allting annorlunda. Han var inte välkommen till Västerö. Han var förbjuden. Han ville inte riktigt förstå det.

Dagen innan hade han stuckit in huvudet på Café Bönan och låtit blicken vandra runt i lokalen. ”Letar du efter någon”, hade en ung servitris frågat och givit honom ett varmt leende.
”Jo, jag tänkte se om Julie var här”, hade han sagt och lagt på sin charmigaste pojkaktigaste uppsyn.
”Tyvärr. Hon har tagit semester. Hon skulle ut i skärgården över midsommar tror jag.”
”Aha, vad synd, men då provar jag att ringa istället.”

Det var så han hade fått veta att Annika skulle vara ute på gården med släkten som vanligt. Om Julie skulle åka ut i skärgården, då var det tillsammans med Annika hon åkte. Han visste att om han bara tog sig dit skulle hon vara där. Men hon skulle förstås inte vara ensam. Skulle han kunna få ett tillfälle att prata med henne utan att någon kom och störde? Han var fortfarande inte säker, men han kunde ändå inte låta bli att åka.

”Nästa brygga Västerö”, sade högtalarrrösten och Albin ryckte till. Det var här han skulle av. Han tog sig nedför lejdaren och ställde sig på fördäck med de andra avstigande. De höll i sina bagar och kylväskor medan väntande släktingar stod på kajen och vinkade. Albin hade ingen väska alls och heller ingen som mötte honom. Han klev snabbt över landgången och vek in på grusvägen som ledde mot öns norra sida. Det var bara någon kilometer till gården. Han skulle smyga sig dit genom skogen och se var alla höll hus innan han konfronterade Annika. Han måste se till att hon var ensam.

.