Allt de sade om Annika, del 6

Saker och ting är verkligen aldrig sådana som man tror att de är, muttrade Arne Norgren där han satt vid sitt köksbord och väntade på att en taxi skulle komma med de ägodelar som tillhörde hans systerdotter.

Det hade varit en allt annat än vanlig dag. Först hade Annika ringt och frågat om hon inte skulle komma över så att de kunde sjunga och spela lite tillsammans. Hon hade först verkat lite disträ, men när de väl hade börjat öva på midsommarsångerna hade det känts som i gamla tider. Mitt i en vals hade sedan telefonen ringt och någon väninna till Annika hade presenterat sig och bett att få prata med henne. Arne hade lämnat över luren och fått lyssna till ett upprört samtal där Annika mest mumlade saker som ”åh nej” och ”förlåt, jag trodde inte” och ”han gjorde väl inte illa dig?” Arne hade fått en orolig känsla i magen när han betraktade sin systerdotter. När hon till slut hade lagt på luren och olyckligt satt på sängen och såg förvirrat framför sig hade han satt sig bredvid henne och lagt sin arm om henne.
”Berätta allt. Jag kan hjälpa dig.” Hon hade först sett tveksam ut. ”Jag vet att du tror att jag är en gammal gubbstrutt som bara spelar gitarr och sjunger visor, men jag har också ett liv bakom mig och det har inte alltid varit lätt för mig heller.” Då hade hon gett honom ett leende och försäkrat honom om att hon inte alls tyckte att han var någon gubbstrutt.

Nu stod hon i duschen och Arne satt vid sitt bord och försökte ta in allt det han just hört. Den trevlige pojken Albin, han var tydligen inte alls den han utgav sig för att vara. Han hade behandlat Annika illa och nu, när hon hade lämnat honom, hade han tagit sig in hos Annikas väninna för att få tag på Annika och han hade varit arg, riktigt arg. Han hade tryckt upp väninnan mot väggen och skrikit åt henne att det var hennes fel, att det var hon som hade satt griller i huvudet på Annika och att han allt skulle komma tillbaka och hämta hem henne.

Väninnan hade blivit rädd förstås. Det hade Arne full förståelse för. Även om han inte hade sett Albin arg så var han gänglig och stark och kunde säkert ge ett hotfullt intryck om han ville. Väninnan hade tagit tillflykt till sin far och Annikas väskor var nu på väg över till Arne i en taxibil. Vilket kaos. Men Annika hade åtminstone varit säker på att Albin inte visste var Arne bodde. Albin var inte intresserad av hennes musikvänner, sa hon, och han visste förmodligen inte ens vad Arne hette i efternamn. Och säkert hade en gammal morbror ändå varit en av de sista platserna Albin skulle komma på att leta efter Annika på.

.