Allt de sade om Annika, del 20

Det var dagen före midsommarafton och Julie hade njutit av värmen och sin bok i en solstol i lä bakom ladan. Annika och Arne hade givit sig ut på en löparrunda och Siv hade pysslat i köket inför morgondagens midsommarfirande. Annikas kusiner, Martin och Nils, hade huggit ved och eldat i bastun och nu var det dags för att bli midsommarren.

Julie fällde ihop stolen och ställde in den i förrådet. Sedan tog hon sin sportbag från marken och gick in i gäststugan och hämtade handduk och rena kläder. Genom fönstret såg hon hur Annika och Arne kom springande ikapp in på uppfarten och sedan slängde sig i gräset för att pusta ut.

Hon gick ut till dem och petade retsamt Annika i magen. Hon skrattade och satte sig upp medan hon skyddade sin mage med händerna. Arne låg fortfarande ner i gräset och pustade.
”Har du kört slut på honom”, frågade Julie.
”Det var han som envisades med att spurta”, sa Annika nöjt.
”Hon blir snabbare för varje dag, men jag blir bara stelare. Det är inte rättvist”, fick Arne fram och Julie log.
”Martin sa att bastun var klar nu och att det är damerna som ska börja.”
”Fint. Börja du så kommer jag strax”, sa Annika och lade det ena benet över det andra för att stretcha.
”Okej”, sa Julie tankfullt. Hon hade bestämt sig för att inte släppa Annika ur sikte, men samtidigt ville hon inte göra henne orolig, så hon gick mot bastun och väntade i förrådet bakom husknuten till dess att hon såg Annika komma gående mot gäststugan för att hämta sina saker. På något vis kände hon det som att de andra inte riktigt hade förstått att Annika behövde beskyddas. Men det var klart, de hade inte heller känt Albins händer om sin hals tryckande så hårt att de inte kunde andas och de hade inte heller sett desperationen i hans ögon. Kanske förstod inte ens Annika. Kanske ville hon inte förstå. Men då var det Julies skyldighet att ta på sig ansvaret, även om de andra tyckte att hon verkade knäpp eller överbeskyddande. Hon såg bort mot gästhuset och ryckte till. På andra sidan gräsmattan, bakom träden, tyckte hon att hon såg någon röra sig. Eller inbillade hon sig bara? Hon stod på helspänn, tryckt mot förrådets vägg, och lyfte försiktigt upp sportbagen från marken och drog upp blixtlåset.

.